tidar, men i det att Preussen blef den offensiva makten, blef krigets verkliga mål klart för granskarne, och denna sinnrika upptäckt gjorde cn lika stor som kort lycka, ty -religion-kriget är redan försvunnet ur frasernas verld. Den ovänliga stämningen mot Frankrike var så tydlig och så allmänt bekant, att man i Paris — sasom dock likväl visat sig, utan grund — berättar, att Geneve var illumineradt i anledning at nederlaget vid Woerth. Nu är emellertid allt annorlunda, och det är omisskänneligt, att det isynnerhet är republikens proklamerande, som vållat denna stora förändring. Underrattelserna om händelsen gjorde ofantligt uppseende d. 4 Sept. Nederlaget vid Sedan glömdes nästan helt och hållet af tidningarne för dess skull. Ju mera ytterligt demokratiska tidningarne voro, ju större betydelse tillade man den nattgamla republiken för Frankrikes, för Europas, för verldens framtid. De socialistiska organerna sågo redan Italien och Spanien följa Frankrikes exempel och de förenade europeiska fristaternua till haltten organiserade. La Suisse radicale, som dock icke fullständigt är social-demokratiskt, men står denua riktning mycket nära, glömde nära nog hela kriget för att undersöka den trågan, hur den franska republiken skulle uppnå den tfederativa författning, hvilken betraktas som alldeles nödvändig för en varaktig republik, som skall lösa framtidens, alla politiska gåtor. Jules vre skret i sin note till förbundsrådet: Lyckligare än vi, njuten I sedan lång tid en frihet, som hvilar säkert på kloka institutioner och manliga seder. När Frankrike genomgatt den farliga kris, kejsardömet asamkat det, ska I det inse, att det är tiu på att följa ert exempel. De franska tidningarne öfverhopade med uppmärksamheter och vanskapsyttringar Schweiz och dess representant i Paris, d:r Kerrn, och alla dessa hedrande och smickrande utlätelser blefvo icke utan verkan. Republikens hastiga erkännande var biott ett ringa vittnesbö d derom. Vaälviljan för Frankrike har bestänuigt varit i stigande, och man har, utom en liten tysk krets, med mycket bekymmer följt alla auark:ska symptomer och med uppriktig glädje emottagit underrattelserna om, att Lyon numera synes spela eu roll, som är värdig Frankrikes näst största stad. Jules Favres två cirkulär och hans berättelse om samtalet med Bismarck blefvo mottagna med stigande belåtenhet, och isynnerhet har uet sista aktstycket med sina reut menskliga bevekande uttryck gjort ett starkt intryck. Till och med de, hvilka annu äro stämda för Preussen, förklara, sedan de last Bismarcks i vissa afseenden mästerligt affattade svar på havres framställning, att preussarne borde ha stannat nu, och inse, att den hjelteroil, detta land i deras ögon hittills spelat, derigenom skulle fått en imponeraude afslutning i Frankrike. Den stora majoriteten önskar dock icke för Preussens egen skuld, att det skall stanna eller nöugas att stanna. Man har fått ögonen öppna för den preussiska politikens verkliga betydelse och blifvit rädd. I Neutchåtel erinrar man sig isynnerhet, att kung Wilhelm 13856 lorvat en preussiskt sinnad deputation, hvilken kom att beklaga sondringen, höst och heligt, att han icke skulle nedstiga i gratven utan att ater vara surste af Neufchätel. Det ar under sådana omstandigheter med dubbelt bekymmer som Schweiz vid den sista stora mobiliseringen fatt den erfarenheten, att dess förordade militarsystem har utomordentliga brister och att milisens utbildning på många ställen sa bedrifvits, att endast odugliga soldater installa sig. Man tycker naturligtvis icke om, att under nuvarande förhallanden offentliggöra dessa sanningar, men säkert är, att anhangarne af Sehweiz system skola af hvad som under detta krig händt få ett kapitel att studera, som skal skänka dem ringa glädje, och tidningarne, isynnerhet Journal de GÖenbce, hvilken har förträffliga militäri, ka medarbetare, ha äfven straxt, då de mob.liserade trupperna blifvit hempermilterade, börjat framhålla, att man, sa snart man kommit i luyn, mäste allvarligt taga itu med militärvasendet. Nu. då man ånyo mobiliserar, emedan de tyska härarne på nytt närma sig gränsen, tiger man stilla och låtsar, som om allt vore förträftligt, men man är mera orolig än förra gången, och detta icke blott dertör att man tror, det tyskarne skola göra sig mindre samvetsskrupler än fransmännen osver att taga en genväg genom ett neutralt land. Liksom iransmännen vid krigets utbrott mycket väl kände schweizarnes sinnelag, a äro afven tyskarne nu klart otvertygaue om den inträffade forundringen. Man berättar många betecknande muntliga yttranden om Schweiz, och i de sydtyska bladen talar man om republiken med mycken bitterhet. De obetydligaste tyska tidningarne skryta mest at alla verldens blad, och de små provinstiäniugarne i syutyskland behandla schweizarne med den obevekligaste stränghet. — —————