Stämningen i Schweiz. Geneve d. 8 Oktober. Den politiska uppfattningen och stämn ngen här i Schweiz har under loppet at sista månaden gjort samma omkastning, som a. ven varit märkbar i England och Belgien; här kanske något bestamdare. Man har från att vara för Preussen blitvit franskt sinnad. Vid krigets utbrott var man helt och hållet ovänligt stämd emot Frankrike. Schweiz allmanna opinion var i det hela mot krig. Demokratien ha till dato haft den tanken att dess betecknande af krig, såsom ett groft mördande i dynastiska eller andra tilltalliga afsigters tjenst, är den allmänna uppfattningen, och att de ifriga politiska framtidsmännen stå i denna sak nästan alldeles i jemnbredd med uc socialtdemokratiska fredsapostlarne. Man har tili och med glömt, att den sista fredskongressen i Lausanne antog, att det skulle blifva ett stort krig, innan man kunde hoppas på den eviga freden. Schweiz. som på ett så märkvärdigt sätt samlat sina medborgare till ett starkt heit, kan naturligtvis icke första ett racekrigs berättigande. Man har derför i de demokratiska tidningarne sett racekrigen, nationalkrigen blifva förklarade lika onaturliga som krig om naturliga gränser, och dessa krig åter ställda vid sidan at rent dynastiska. Schweiz, som är ett neutralt land, afskyr både eröfrare och eröfringskrig Det motsätter sig med händer och fötter den tauken, att ett land kan taga mera än det en gång har. Det bör nu genast erkännas, att den offentliga meningen i frågan om Öfre Savoyens förvärtvande erter något vacklande synes beredd att ätven tillämpa motståndet emot till och med fredliga landsförvärtningar på sig sjelt, och att verkligen mäta sig sjel med den aln, hvarmed man mätte andra. Men hartill kommer att klokheten eller instiukten, om man så vill, skall göra Schweiz till en at de itrigaste motståndare till alla ideer om territorialutvidgning. Upplysta schweizare erkänna beredvilligt, att deras land är utsatt för sönderstyckning, liksom Belgien varit och som Danmark är det, och att tiden lika litet är gynnad för en Winkelried som för en Murat. Att Schweiz i kraft af teorien om pilknippan är oöfvervinnerligt, och Alperna ointagliga, äro satser användbara vid testtal. Men i verkligheten hyser man, och troligen icke utan grund, mycket bekymmer för Schaffuausen och Basel, och i kantonen Neufchatel har man ett annat sårbart ställe. Det preussiska partiet der är ingalunda dödt och maktlöst sedan 1856; kungarnes af Preussen porträtter finnas på mångtaluiga ställen hos bönderna istället för bilder öfver Wilheim Tells histora. Ibland aristokratien äro Preussens anhängare icke inskränkta till familjen Pourtales, den högre bourgeoisien skall icke vara känslolös för de ordnar och andra utmärkelser, hvilka ättölja den monarkiska principen, och alla samhällsklasser sända en vänlig tauke — det låte. ganska besynnerligt för danska öron — till det preus siska skattesystemet. Neufchåtel skall nemligen nu blifvit behanuladt med en synnerlig skonsamhet, dels med åberopande af gamla tribeter och dels at nära liggande politiska skal. Man var således i Schweiz emot allt krig och i synnerlig oro och ängslan för det, som bröt ut mellan Frankrike och Preussen i Juli månad, hvilket syntes komma att föras vid gränserna. Dessa särskilda känslor gåtvo sig luft i förbittring mot Frankrike, isynnerhet i alla de franska kautoner, hvilkas republikanare alltid af hjertat afskytt kejsardömet. Emot norr, i de tyska kantonerna, hvilkas läge är lika farligt till Tyskland som de franskas till Frankrike, var man nästan mer ovillig mot Preussen. Schweiz mobiliserade en jemförelsvis betydlig arme och uppställde den längs gränsen för att kraftigt skydda neutraliteten, och man började med kraft sitt storartade internationella arbete om de sårades vård, ehuru med tanken långt mera fästad på de preussiska än de franska sårade. Frankrikes nederlag begynte och man gnuggade händerna af tillfredsställelse deröfver. Det hatade kejsardömet, som alltid var en schweizares käraste politiska nöje att grundligt nedgöra, började att remna, mycket af guldet visade sig vara endast förgyllning, den franskastoltserande militären, den administrativa centralisationen, det yppiga hofvet — all denna skräck för schweizarne, satte på en gång sina då sidor i den sorgligaste dager. Att kejsardömets förderf skulle ställas till räkenskap, var förträffligt för schweizarne, och man ville naturligtvis icke veta ar någon skilnad mellan kejsardömet och Frankrike. Man började nu göra den sinnrika upptäckten, att det var ett religionskrig som fördes, att det var katolicismen och protestantismen, hvilka skulle bryta en lans för den andliga olvervigten i Europa. Då Frankrike förklarade kriget, var det ingen som misstänkte det för att vilja återupplifva religionskrigens