på anmodan at d:r Lindskog, öfvertogs al påstor Hansen. Vi stå ännu, yttrade hr Hansen, vid andra frågan och det är redan sista dagen. Vi hafva icke hunnit långt. Tal. önskade en begränsning af diskussionen på det att öfriga frågor ätven måtte medhinnas; 16 talare hade anmält sig och den största begränsning måste iakttagas. Anslog derföre en timma för hvarje frågas behandling. Hr Kruse afstod sin rätt att tala. Hr Eklund ville att kristendomsundervisningen skulle omfatta Luthers lilla katekes, som är en symbolisk bok, en kort affattad biblisk historia, samt valda psalmvers. Ansåg att bibl. historia och katekes böra följas åt så, att sedan man ur den förra t. ex. läst om skapelsen, man derefter öfvergick till 1 artikeln o. s. v. Lerer Ödegaard (morrman) förklarade, att under det sista årtiondet en andlig väckelse gått genom Norge. En alltför stor tid vore anslagen åt religionsundervisningen, ty endast de kristliga grundsanningarne, icke dogmatiska subtiliteter, skola föredragas i skolan. Barnet är icke så mycket ett kärl, som skall fyllas, utan mer ett brännämne som skall tändas. Ansåg 6 timmar i veckan i detta ämne fullt nog. Förklaringar böra gifvas lärjungen på ett prydligt språk och bibelläsning först användas i de högre klasserna. Föreslog Pontoppidans omtvistade lärobok. Hr Abrahamsen (dansk) uttalade sig för bibliska historien, men muntligt endast det letvande ordet från hjertat till hjertat. Ansåg Pontoppidan alltför gammalmodig. Pastor Mau (dansk) var fullt säker, att endast med tro, under bön, med lif och lust, förberedt och muntligen bör religionsundervisningen bedrifvas. Endast rätteligen bedrifven satte han denna i främsta rummet. En vantrogen religionslärare gör mer skada än gagn, ty han förderfvar barnasinnet. Han har sjelf intet godt och kan således icke verka något godt. Under bön bör kristendomen utöfvas, dels af läraren enskildt hemma, sedan med kort bön i skolan innan undervisningen begynner, och då bör han lyfta barnen med sig till klara tankar om det eviga. Undervisningen skall äfven meddelas med lif och lust, ty lusten drifver verket och går från lifvet. Förberedd må äfven läraren vara, ty barnet märker nogsamt om han talar med den kratt en kristlig förberedelse ingifver. Många prester väfva kyrkans vadmal genom tråkiga predikningar, och dessa prester kunna vara rättroende? (ortodoxa) utan att vara -rätt troende. Psalmsång ansåg talaren böra omvexla med undervisningen. Hr Baagö (dansk) önskade den systematiska undervisningen ut ur skolan. Undervisningen bör gå till barnets fantasi genom bilder, ty det kan ej uppbära en systematisk. Dertill bör kristendomsundervisningen vara fri. Hr Berndtson önskade att läroböcker enligt de svenska lagarne böra införas i folkskolorna. Hr Anderson ville ställa i dagen östgötalärarnes tankar i ämnet. De anse all Jesu sedelära och hans person böra framhållas, samt att man bör följa evangelierna med förklaringar. Vidare endast Luthers lilla katekes. Ett muntligt resum af gamla testamentet är fullt nog. Utanläsning, bibl. historia och stora katekesen ogillades. Ordföranden afslutade nu den 2:dra frågan och öfvergick till den tredje: På hvad sätt kan folkskolan väcka och underhålla en sann fosterländsk anda? Hr Kraiberg menade att den som ej som barn älskade sitt fädernesland, svårligen kommer att göra det. Medlet för väckandet af denna känsla är modersmålet och dess litteratur framförallt, derefter muntliga historier ur fäderneslandets häfder. Fosterländska sånger böra äfven omvexla, likaså fester på fosterlandets stora minnesdagar. Fosterlandets heliga flagga bör äfven hissas vid folkskolorna. Prof. Fr. Hammerich yttrade sig: läraren skall lära sig hemta den rena malmen ur folkets, ja ur allmogens bröst. Allmogens modersmål är renare än de s. k. bildades. Undervisning i statsförhållandena bör ej försummas, och fosterlandet är ej Sverige, Norge eller Danmark, utan hela Norden är det så långt modersmålet talas och så längt man blir förstådd. Hr Nörregård ansåg att vi skola tjena anden, den skall ej tjena oss. Nordens anda har sin väckelse i sång och saga. Hr Tang förenade sig med prof. Hammerich o. fl. Guds ande och folkanden skola styra oss. Hr Rodhe trodde sig ha svårt att uppträda efter så lysande talare, men trodde, att kärleken till fosterlandet måste i skolan bibringas barnen förmedelst att sätta det i jemförelse med andra länder. I Sverige talas så mycket åt barnen om Amerika, att fosterlandet åsidosättes. Barnet bör lära känna vår herrliga natur, vår rikedom på metall, på jern, på allt hvad andra land mer eller mindre sakna. Äfven landets sociala förhållanden bör barnet få lära känna, äfvenså dess litteratur. Beklagade att så många öfversättningar begagnades, då vårt lands stora män lemnat så värderika bidrag till dess litteratur. Ty när barnet ständigt finner utländskt, bör det tänka med undran på att så litet svenskt står till buds. Barnen böra äfven få lära känna Nordens utmärktaste män. Vidare må ej inplantas något nationalhat hos barnen, de böra lära sig fördraga och älska andra folk, ätven om dessa förnärmat oss. Hr C. J. Nielsen (norrman) ansåg ej språket som ett kännemärke på fosterland. Talade om friheten i norden i kanske något politisk riktning. Hr Erixon (svensk) trodde att fosterlandskärlek borde väckas genom sång och saga. Bättre än att sjunga: Ur vägen moscoviter, är -kom moscoviter, danskar eller norrmän! Icke följa den satsen: alska din vän, men hata din fiende. Vi hafva alla ju en Gud, samma Christus har lidit för oss alla. Ordföranden, pastor Hansen, förklarade 3:dje frågan afslutad och öfvergick till den 4:de: IIvilka åtgärder anses tjenligast för ästadkommande af en jemn skolgång? Huru vidt anses skoltvånget böra för detta ändamål anlitas? Hr Jespersen (norrman) ansåg frågan ej vara rätt formulerad. Skoltvång är efter norskt begrepp en allmän undervisningspligt, som ålägges hvar och en som har barn att undervisa. Uttalar sig för dess förnuft. År statens skyldighet att upprätta skolor, är det äfven den enskilde medborgarens pligt att föra barn dit, ty det är hvarje faders eller målsmans pligt att väl uppfostra sina barn. Hr Sahlin ansåg meningen med ordet jemn skolgång vara den, att barnen få gå dit de tider skolbestyrelsen uppgifvit. Inlemnade till sekreteraren en skrift angående frågan. Hr Rodhe trodue skoltvånget bäst undvikas genom att goda och bra lärare och lärarinnor användas, som kunna draga barnen med sig. Han hade vå landet sett dugliga lärare verka så, att barnen nappt kunde hållas i hemmet, utan ständigt ville i skolan. Men dertill måste äfven skolstyrelsen verka, genom att inrätta skolan väl och förse den med tjeniig materiel, att både lärare och lärjungar trifvas der. Skolråden böra särskildt vara intresserade för sin sak. De böra jemte lärarne under mellantider besöka barnens hem och föräldrar och vänligt omhulda dem. Ty despotism är högst farlig: Hemarbeten böra respekteras. Dertill böra belöningskort