— — ——— —d—C——— — dröjsmål. Redan tidigt på morgonen hade han begifvit sig till sitt kabinett i palais de justice, iklädt sig sin dom redrägt och räknade minuterna. Hans reflexioner under natten hade, långt itrån att rubba hans öfvertygelse endast stärkt den. Men det oroade honom att denna öfvertygelse ej delades af de andra deltagarne i undersökningen, och han väntade deras rapport i ett tillstånd af nervös retlighet, som hans sekreterare alltför väl märkte. Men timmarne gingo och ingen kom. För att fördrifva tiden hade han latit Guespin och Jean Bertaud undergå ett nytt förhör; men deraf hade han ingenting inhemtat. Den ene uf de anklagade svor dyra eder att han ingenting annat visste än hvad han förat berättat, den andre iakttog en butter retsam tystnad, inskränkande sig endast till att upprepa: — ÅJug vet att jag är förlorad, gör med mig hvad ni vill. Ir Domini stod just i begrepp att skicka ett ridande bud till Orcival för att få veta orsaken till denna oförklarliga långsumhet, då slutligen vaktmästaren kom och förkunnade ankomsten af de personer han väntat på. Han gaf genast befallning om att låta dem komma in, och hans nysfikenhet var så stor att han tillochmed i trots af hvad han ansåg som sin värdighet reste sig upp för att gå emot dem. — Hvad ni ha dröjt länge! sade han. — Och dock ha vi ej förlorat en minut, svarade fredsdomaren; vi ka tillochmed ej legat i natt. — Nyheter således? Har man funnit grefve de Tremorels lik re NN