och Zhöga tankar, för att bereda nya betraktelsesätt yinom samfundet, ur hvilka sedan nya smakoch konstarter skola utveckla sig, medverkande i sin ordning till utveckling af det allmänna folkmedvetandet i ljus, frihet och sanning. Det kan väl ännu vid dessa krafter häfta åtskilligt af det närvarandes slagg hvilket stäcker tankarnes flykt; men sjelfva deras rörliga spel i tiden är i och för sig ett förädlingsarbete, hvilket nog skall i sinom tid sätta sin föryngringsprägel på det franska samhället. Representanterna för dessa krafter bilda redan en aktningsvärd kohort af män med energiska viljor, rediga hufvuden och, en ej obetydlig summa af esprit. Bland dem må nämnas: Prevost-Paradol, Laboulaye, Vacherot, Renan och jemte flera andra Taine, estetikern. Taine är, alldenstund den feuilltonistiske kritikern Jules Janin mera återspeglar det rörliga elementet under strecket med en synbar förkärlek för det antika i bakgrunden och sedan Sainte Beuve för alltid upphört att tjusa en bildad publik med sina Mändagar?, den mest framstående och erkände kritikern och litteraturhistorikern i Frankrike, hvars betraktelsesätt eller system äfven annorstädes tilldragit sig på senare tider en mera ovanlig uppmärksamhet. Detta system har äfven den för sin lyckliga fejd mot Rasmus Nielsen i Köpenhamn bekante danske skriftställaren G. Brandes gjort till föremål för här föreliggande afhandling, hvilken Gyldendalska bokhandeln, städse mån om att kunna rikta sitt lands litteratur med värderika alster, skyndat utgifva. Såsom lemnande en klart affattad framställning om ett system, hvilket spelar en ganska stor roll i den närvarande andliga utvecklingen i Frankrike, terde denna afhandling vara af intresse för en hvar, som gerna vill vara au courant med sin tid, men ej har tillfälle att studera de olika rörelserna mera i detalj. Hr Brandes har med en redighet i framställningen, hvilken vittnar om, att han fullt beherrskar sitt ämne, och ofta med stor fyndighet ur Tainees många olika litterarurhistoriska och andra verk sammanfattat den totalbild han här lemnar 088. Taine, som först satte menniskans inre, hennes förherrskande egenskaper högst, har senare känt sig mera drifven till att sätta det yttre i stället för det inre, att förklara menniskan genom tingen och att i den menskliga anden, i snillet, ja, i det goda endast se ett slags kombination af fenomener i förhållanden, hvilka man endast kan approximativt bestämma. Härigenom blir Taines filosofi i utvecklingen ett slags panlogism, hvilande på föreställningen om en absolut hvila, om ett oböjligt sammankedjadt helt, som förenas och som sammanknytes genom jernband. Naturen är blott ett stort fenomen, hvilket oupphörligt omdanas, menskligheten ett af momenterna i denna ombildning, ett af dess tillfälligheter, individen en af denna tillfällighets tillfälligheter. Taine är sålunda ett slags filosofisk fatalist, för hvilken menniskoanden är passiv, hvarigenom han ställer sig på lika fot med sensualismens och empirismens principer. Han ser i följd deraf ej verksamhet och kraft någonstädes, utan blott en overksam, evigt hvilande logisk nödvändighet. Taine har härigenom blitvit tader till hela den polemiska rörelse mot den spiritualistiska filosofien, som är egendomlig för det franska tänkesättet i detta århundrades senare hälft. Spiritualismen?, säger Taine, vill bevisa, att anden har intet af kroppens natur, i hvilken han lefver såsom en osynlig och helig gäst, att han har sin egen existens, sina särskilda lagar, sin särskilda bestämmelse. I strid häremot håller Taine sig till häfdandet af immanens-läran, enligt hvilken anden, i stället för att vara en på andra sidan, är något i just detta, här. Men i stället för att, kommen till denna ståndpunkt, framställa anden såsom konstruerande byggnadsmaterialierna, fenomenerna, och göra honom i sin ordning skapande, eller åtminstone beherrskando fenomenerna och genom långvarigt arbete danande dem efter sin vilja, halkar han ned för materialismens sluttande plan och teckaar anden, immanent i kroppens del hjernan, såsom beroende af dennas byggnad ; nationalitetsandan af raceskallen; händelserna, utvecklingen, historien således af den kroppsliga organisationen. Det är en stoisk ödesteori, hvilken alltid måste framkalla ett skri af inre smärta : öfvertygelsen om menniskoandens vanmakt inför de yttre krafternas. Också utbrister Taine på ett ställe i föl