ÄÄÄ sta frälsningen är att bevara den sanna trons rättesnöre och att på intet sätt afvika från fädernas beslut. Och derför att vår Herre Jesu Christi utsago ej kan förbises, då han yttrar: Du är Petrus och på denna klippa vill jag bygga min kyrka?, bevisas detta uttalande genom hvad som följt, i det att hos den apostoliska stolen den katolska religionen städse bevarats obefläckad och den heliga läran förkunnats, hvilken apostoliska stol de kristna skola följa i alla ting, på det att de må förtjena att vara i gemenskap med samma stol, i hvilken den kristna religionens sanna och fullkomliga styrka ligger. Och med det andra konciliet i Lyon bekänna vi: Den heliga romerska kyrkan eger det högsta och fulla primatet och principatet öfver hela katolska kyrkan, hvilket hon sannfärdigt och ödmjukt erkänner sig hafva med maktens fullhet emottagit af Herren sjelt, den hel. Petrus, apostlafursten, hvars efterföljare den romerske påtven är. Och likasom hon framför de öfriga har sig ålagdt att försvara trons sanning, så måste äfven tillfälliga spörjsmal, hvilka skulle i afseende på tron kunna uppstå, bestämmas genom hennes domslut. Och med konciliet i Florens upprepa vi: Den romerske päfven är Jesu Christi verklige ståthållare, hela kyrkans hufvud, alla kristnas fader och lärare, åt hvilken i den lycksalige Petri person uppdrogs den fulla makten att vakta, styra och förvalta den allmänna kyrkan. Derför lära vi med det heliga konciliets bifall och bestämma såsom en trosdogm, att, i kraft af det åt honom utlofvade gudomliga bistånd, den romerske pafven, om hvilken i den hel. Petri person äfvenledes yttras af vår Herre Jesus Christus bl. a.: -Jag hatver bedit för dig, att din tro skall icke om intet varda; och när du nu omvänder är, så stärk dina bröder (Luc. 22: 32), icke kan misstaga sig, när han, uppträdande såsom alla kristnas högste lärare, med sin apostoliska myndighet bestämmer, hvad kyrkan har att i afseende på tro och moral iakttaga samt hvad som bör, såsom stridande mot tron, förkastas, och att dylika dekret eller domslut, i sig oförände:liga, skola af hvarje kristen, då de blifvit för honom kända, med trons fulla lydnad antagas och hallas. Men derför att ofelbarheten är densamma, vare sig att den skådas i den romerske påfven såsom kyrkans hufvud eller i hela den lärande kyrkan, förenad med hufvudet, så bestämma vi dessutom, att denna ofelbarhet utsträcker sig till ett och samma område. Men om någon, hvilket Gud afvände, skulle tillmäta sig att motsäga denna vår bestämmelse, så vete han, att han affallit från trons sanning. Första Canon. Säger någon, att den hel. aposteln Petrus icke blifvit af Herren Christus insatt till apostlarnes furste och till hela den stridande kyrkans hufvud, eller att han emottagit detta primat blott såsom en ära, men icke såsom den sanna och egentliga domsrätten, direkt och omedelbart af vår Herre Jesus Christus, vare han förbannad. Andra Canon. Säger någon, att det icke är Christi anordning, att den hel. Petrus skall i primatet öfver hela kyrkan ha ständiga efterföljare, eller att den romerske pafven icke i kraft af gudomlig rätt är Petri efterföljare i samma primat, vare han förbannad. Tredje Canon. Säger någon, att den romerske påfven endast har till embete att öfvervaka eller leda, men icke den fulla och högsta domsrätten öfver hela kyrkan, ej blott i ting som tillhöra tro och moral, utan äfven i disciplinen och styrandet af den öfver hela jordkretsen utbredda kyrkan, eller att denna hans makt icke är någon regelmessig och omedelbar öfver kyrkorna, samtliga eller hvar för sig, såväl som öfver herdarne och de trogna, samtliga eller hvar för sig, vare han förbannad! En hvar, som med någon uppmärksamhet genomläser detta med jesuitisk slughet hopfogade aktstycke skall känna sig förfärad ötver den jernhårda andliga despotism, som det vill förfäkta. Men mot denna förqvätvande doktrinära stelhet kan sättas Pauli herrliga sats: Pröfven allt, och bebållen det rätt är— hvilken är protestantismens hörnsten och, alla påfliga canons oaktadt, skall vara religionstrihetens mäktiga vapen, på samma gång som dess sköld. Valet af Frankrikes nye utrikesminister, hertigen af Gramont, sysselsätter i ötrigt mycket den europeiska pressen. Man vet, att han under kriget mellan Österrike och Preussen ifrigt sökte att förmå Frankrike att taga verksam del i händelserna och att intervenera till förmån för Österrike; att Venetiens afträdande till Italien eller rättare till Frankrike var så godt som afgjordt före krigets början, tillskrefvos ätvenlodes Gramonts itriga bemedling. Äfven vid kejsarne Napoleons och Frans Josefs sammankomst i Salzburg i Aug. 1867 spelade hertigen en verksam roll. Den nordtyska pressen betraktar dersör Gramont som utrikesminister med en viss misstro. Hertigen af Gramont, som äfven bär titlarne Åhertig af Guiche och surste af Bidache, är född d. 14 Ang. 1819. Sin politiska bana började han efter statskuppen d. 2 Dec. 1851. Från 1853 var han franskt sändebud i Turin, der han under ryska kriget arbetade på åvägabringandet af en allians mellan Piemont och vestmakterna. År 1857 kom han som sändebud till Rom, der han en tid stod väl hos påfven. Kriget 1859 och 1860 verkade emellertid ett omslag i påtvens stämning, hvilket hade tili följd, att hertigen sökte förflyttning till ett annat hof. År 1861 blef han franskt sändebud i Wien. v. Beusts organ Die Tagespresse säger bl. a. om de Gramonts befordran: Då redan grefve Darus utnämning på sin tid omstämde grefve Bismarck till den grad, att han i det nordtyska parlamentet höll de tyska enhetssmederna i tygeln och tuktade dem på det frivolaste sätt inför hela Europas ögon, så skall Gramonts utnämning helt visst sätta en ännu starkare capcon vå alla annexionistiska om mmm mmEm moa SA