22, PEN oIIdAL ALL I ÅITOHDIAUCH INIVIG TI aln tikel, deruti han påstår att monitorerna äro och komma fortfarande att vara förträffliga; man behöfver blott insätta nya torn med gröfre pansarbeklädnad samt göra sjelfva fartygen 12 å 14 fot längre och 2 fot bredare, så är hela faran öfver. Hr Adlersparre glömmer visserligen att såga hvad den der lilla förändringen skulle komma att kosta, således går den väl af för en bagatell, en half million riksdaler eller så der för hvarje fartyg. Aftonbladet yttrar märkvärdigt nog intet dervid, men Göteborgs Handelsoch Sjöf-tidning tyckes vara förtjust och säger: att genom hr A:s sakrika framställning farhågorna blifvit lugnade rörande det nya sjörapnot som blifvit så varmt omfattadt af svenska nationen. För egen del tror jag att svenska nationens varma omtattning inskränker sig till förvåningen, som i våra hamnar yttrats öfver slika sjövidunder; och för ötrigt, att nationen härvidlag hufvudsakligast representerats af Aftonbladet och Handelstidningen, hvilka ovedersägligen försökt att göra så mycket som möjligt af dessa krigsfartyg. Och medgifvas måste att väldiga puffar behöfvas, ja till och med af den beryktade Barnums fabrikat, för att kunna uppehålla en materiel så olämplig och tillika bristfällig, som monitorerna visat sig vara, samt skulle jag mycket misstaga mig, såvida de ej nu snart få lemna plats åt andra mera ändamålsenliga för kusternas försvar. Endast ett är dock visst, och det är att millionerna som de kostat, krupit ur våra fickor och torde nog icke förirra sig dit igen, men må vi vara tacksamma ifall vi slippa med dessa, och ej genom hr Adlersparres åtgöranden nödgas kasta ut flera. Uti den af grefve v. Platen 1865 utgifna broschyr Grundor för ombildning af Svoriges sjöförsvarstår omnämndt, att monitorerna skulle vara afsedda till försvar för våra yttre skärgårdar. Hr Adlersparre har emellertid nyligen sagt att man ej skall gå efter, eller förlita sig vå dessa Ågrunder på samma gång han förundrar sig öfver att någon ännu hade broschyren qvar. Onekligen är kommendörens undran berättigad, ty bättre kan en innehafvare använda, boken än att låta den stå som ett kuriosum på en bokhylla; nämnde opus var nemligen författadt i alltför bombastisk stil, och flera af de uttalade principerna blefvo af de styrande inom sjöförsvarsdepartementet straxt efter omorganisationen öfverbordkastade och frångångna, så att man numera af den har föga eller ingen ledning. Då nu inga andra grunder eller principer finnas framställde, skulle man egentligen — så mycket mer som alla veta att sjöförsraret ordnas och dess angelägenheter styras enligt de åsigter som kommendör Adlersparre för närvarande har — hos hr A. anhålla, att få veta hvartill dessa monitorer äro afsedda; men då man känner att hr A:s grundsatser rörande sjöförsraret variera och svänga om på ett högst eget, nonchelant och oroande sätt, kan man, om ock en förklaring deröfver skulle erhållas, icke just synnerligen förlita sig på densamma. Om nu våra monitorer äro ämnade att användas vid positioners försvar i Stockholms skärgård, måste nationen hafva godt om penningar och vara rik, för att ha råd att bygga en hop skärgårdsfartyg så dyra som dessa. Då är det gamla skriket att Sverige är för fattigt och skulle bli utarmadt om det ville täfla med Ryssland i att uppställa och underhålla en linieflotta, endast nonsens; men så är det ej, svenska nationen är fattig och om vi skulle utarma oss på en linieflotta, skulle vi ännu mer göra oss fattighusmessiga genom att bygga monitorer till skärgärdsfartyg. Äro de åter asgedda att användas såsom sjögående fartyg i Östersjön, så anser jag dem, äfven med de förändringar som kommendör Adlersparre föreslagit i och för tornens hållbarhet, dertill oduglige, på grund af följande skäl: 1:o ega de icke nog kraftiga maskiner för att bli framdragna med behöflig hastighet. Som vi på hafvet ej kunna uppställa till strid någon linieflotta, kunna vi icke heller fordra att våra örlogsfartyg skola förhindra en landstigning, men genom snabbgående skulle de ha fördelen af att, undvikande öfvermakten, dock fritt kunna ströfva omkring sökande strid der chancer visa sig för någon framgång; och efter skedd landstigning borde de likväl kunna verka ofantligt mycket för att densamma skulle misslyckas, genom att försöka afskära och törhindra tillförseln af proviant, ammunition och förstärkningar till den landsatta armon. Som nu monitorerna ej kunna uppdrifvas till mer än 7 knops fart i godt och lugnt väder, hvilken fart i hög sjö och motvind går ner till 4, inser hvar och en lätteligen, att dessa fartyg på öppna hafvet ej kunna undgå öfvermakten, ej heller duga till att jaga en flyende fiende, hvadan de i förra fallet äro tillspillogifna och i det senare till ingen nytta, anseende jag den ringa hastigheten som deras allra största fel. I engelska flottan finnas pansarfartyg med 14 å 15 knops fart, och bör det vara en nödvändighet att våra sjögående örlogsfartyg få åtminstone samma hastighet, såvida de ej kunna få större. 2:o hafva dessa monitorer under pansaret så svaga bottenskrof, icke en tums jern; att bepansrade vädurskepp eller sådana som äro försedda med utskjutande horn sknlle blifva dem farliga fiender, och enär de (monitorerna) genom sin tröghet ej kunna undvika en påsegling, finner man nogsamt huru lätt det skulle blifva för snabbgående hornskepp att gå dem på lifvet och sänka dem. 3:o äro kanonportarne på monitorerna så nära vattenytan, att det i sjögång blir högst riskabelt att öppna desamma, och mycket väl kan man tänka sig att omständigheterna vid en drabbning blifva sådana, att man ej kan begagna kanonerna under annat vilkor än, att man på samma gång löper fara att få hela tornet fullt af vatten vid portarnes öppnande; dessutom är maskineriet alltför sammansatt och invockladt, så att ett ganska litet fel i maskinen kan åstadkomma det i afgörandets stund tornet ej kan kringvridas, och dermed ej kanonerna begagnas. I följd af dessa stora brister vore det en önskvärd sak, om nationens nu sammanträdande ombud ville, förrän de besluta rig för och bevilja anslag ill byggande af flera monitorer, dessförinnan väl betänka sig. Att kommendör Adlersparre år 1863 vid afgifrande af så varma rekommendationer för lessa monitorer var för hastig i sitt omdöme, liksom att regeringen begick ett fel, då den utan nåson komites hörande begärde anslag till deras bygsande, är numera utom allt trifvel; men skulle reresentationen ännu vidare lemha anslag till dylika. nå man med skäl säga, att den dervid gör sig saker ill, icke ett felsteg, utan till hvad som är värre, en lumhet. . Utan att vilja positivt angifva någon bestämd ert örlogsfartyg såsom lämpligast för Sverige, får ag dock säga att min öfvertygelse är, det vi böra ygga sådana, å hvilka artilleriet blir en bisak men tyrkan och hastigheten hufvudsak; ty enligt mitt örmenande kommer inga kulors verkan, huru groft itilleri man än må uppfinna, att uppgå mot stöom af AM fm at hanaunoradtf 566