makt, att då man ej fann samma ledamöter nu sitta på den plats som de förut under tre riksdagar innehaft, så blef man missbelåten. Derom är intet att säga att samtlige Stockholmsrepresentanterna nu sitta på ena sidan, till venster om talmannen, kanske icke heller att hr E. Key gått öfver från venstern till högern och att han nu sitter nära intill både hrr Medin och Jöns Pehrsson — ty mellan dem kan ju en så mycket lifligare vexelverkan uppstå? Men hr Key bortskymmes nästan af den digre Medin, och hr Jöns Pehrsson bortskymmes af begge, der han sitter inträngd i sydvestra hörnet. Det förefaller nästan som hade placeringskommissionen, eller hvem det nu är, velat beträffande Jöns Pehrsson möjliggöra den vackra profetians fullbordan: I Kammarens fyra hörn Hans radikala stämma eko gifver. Tyvärr hade prof. Ribbing, som icke eger någon hög röst, men alltid afhöres gerna, också blifvit inträngd i ett hörn, det nordvestliga. Längre bort i salen är likaledes omfiyttningen stor, så att ledamöter nu blifva venstermän, då de förr tillhört högern; men i allt detta ligger icke den minsta skymt af politiska kombinationer. Innan ni mottager detta bref hafva både ålderspresidenternas och de utnämnda talmännens helsningstal kommit er tillhanda. Ni skall ej undgå observera, att då frih. Sprengtporten frimodigt erkände, ett ven sådan tid af förlägenhet (som den under nästförflutna legislaturperiod) nu lyckligtvis icke är förhanden, enär det förflutna året i ymnigt mått skänkt oss sitt goda — så hade den förbättrade ställningen i landet undfallit hr Hiertas uppmärksamhet, hvaremot hans gamla fruktan för Åvissa orters, eller klassers, eller yrkens, eller mer och mivdre enskilda intressens påverkningar desto mera betonades. Om grefve Lagerbjelke icke i sitt tal ansåg behöfligt framhålla några politiska grundsatser — och han gjorde det egentligen icke heller — så begagnade biskop Sundberg så mycket mera tillfället, att i sitt tankerika, frimodiga och sormfulländade helsningstal inskärpa stora politiska och sociala grundsatser. Det är något i hög grad imponerande hos denne man med det högburna hufvudet, den allvarliga stämman och det frimodiga väsendet. Det är ej det aflägsnaste tvifvel derom, att skulle kammaren sjelf valt sin talman, så hade biskop Sundberg enhälligt blifvit vald. Redan i Andra kammarens första sammanträde inträffade en liten, men karakteristisk förpostfäktning. Det gällde nemligen huruvida äfven nu, likasom vid de två föregående riksdagarne, lika många suppleanter som ledamöter skulle väljas till de ordinarie utskotten. Detta förfarande vid 1868 och 69 årens riksdagar var en fint af landtmannapartiets chefer för att soulagera dem som ej kunde göras till utskottsledamöter. Hr Lindström, som öppnade diskussionen, vidrörde visserligen icke det innersta motivet till de talrika suppleanternas väljande, men han sade sig ha hört något om riksdagsfåtänga, trodde dock ej derpå, och erinrade att nu erbjöd sig ett ypperligt tillfälle att afskudda sig en såden misstanka, och derlör yrkade han att suppleanternas antal skulle blitva hälften mot de ordinarie ledamöternas. Han understöddes af hrr Hierta, Bergström och Asker, som hvardera anförde ytterligare skäl för den förste talarens förslag. Men hr Medin, sekunderad af hrr Kallstenius, John Ericson, Jan Andersson och Wennrue, ifrade för den talrikaste roserytruppen. Den förstnämndes kärnargumenter voro dels att god tillgådg på ledamöter fanns, och dels att för de nya ledamöterna, som ej kunde få plats i de ordinarie: utskotten, skulle det åtminstone vara ett stort nöje att någon gång få vara med i ett utskott. Hr Joh Ericson trodde att deras besök i utskotten skulle bli lärorika. Voteringen utföll så, att för hr Lindströms förslag afgåtvos blott 44 röster och för hr Medins 131. Så stort är väl icke landtmannapartiet, men för flera nykomna var troligen det bestämmande, att de genom att rösta med Medin kunde få komma med i reservstaten. Göteborg d. 21 Januari 1870.