ä e————— gor, smög hon sig sakta ur rummet, glad att slippa ifrån denne af sorgen nedtryckte man. Huru elak hon än var, trodde hon att hon derna gång talat sanning. — Han har skäl att ångra sitt romantiska val, tänkte hon då hon lemnade biblioteket. Nu skall han kanhända tänka, att han gjort bättre om han valt en hustru ur sin egen klass. Dagen skred framåt; sir OSwald qvarstannade ensam i biblioteket, sittande framför ett bord med korslagda armar och stirrande framför sig — cn verklig bild af förtviflan. Klockan hade slagit flera gånger; den heta eftermiddagssolen föll med sitt fulla sken på de breda Tudorfönstren då dörren sakta öppnades och någon inträdde i rummet. Sir Oswald blickade häftigt upp, troende att det var någon af betjeningen som störde honom. Det var hans hustru som stod framför konom klädd i don hvita klädning hon burit på picknicken. Lady Eversleighs ansigte var lika hvitt som den klädning hon bar. — Oswald! utropade hon med framsträckta händer och utseendet af en person eom ej tviflar på att bli välkormenu. Baroneten sprang upp och blickade på detta bleka ansigte med outsäglig förbittring. — Och ni vågar komma tillbaka! utropade han. Falska äfventyrerska — hycklerska — ni vågar komma till mig med detta småleende på era läppar efter ert nedriga uppförande i går afton! — Jag är hvarkon, ä entyrorska elier hycklerska, Oswald. Oh, ha iFL. ert förtroende försvun