nade hvarje tillfälle att uttrycka sina vänskapliga känslor för England. D n mellanasiatiska frågan var under törliden session söremål för några intressanta tal, af hvilka det ena hölls af mr Grant Dufl. Det fanns många, som röjt en alldeles utomordent ig fruktan för, att våra indiska besittningar skulle vara utsatta för fara genom Rysslands framryckande i Mellanasien. Det skall glädja mina åhörare att erfara, att i detta atseende en tullkomligt tillfredsställande förklaring egt rum mellan engeleka och ryska regeringarne. Vär säkerhet i Indien är emellertid icke beroende af berg eller af floder eller at den makt,som de regeringar kunna utveckla, hvilka stå i opposition till oss; vi behöfva endast styra Indien så, att den infödda befolkningens bebof på bästa möjliga sätt befrämjas, och vi kunna i århundraden häfda vår makt i detta land ... Det finnes ett land, med hvilket vi stå och alltid vilja stå i oafbruten förbindelse, neml. den amerikanska unionen. Mellan detta land och vårt råder en sympati, som städse tyckes ökas(l) genom oväntade händelser. I detta ögonblick gå tvenne krigsfartyg, NMonarch och Plymouth, det ena med britisk flagg, det andra med stjernbancret, tillsammans öfver Atlanten, för att trån England till bhörenta Staterna öfverföra liket al en stor borgare, som de fattiga aldrig skola glömma. Mina herrar, det kan ej uppstå krig, det kan ej ges något split mellan de båda länderna. Vi önska, att de bestående svårigheterna måtte lösas på ett för båda länderna bedersamt sätt. Amerika går en ofantlig framtid till mötes. Det finnes bland mina åhörare de, som skola letva tillräckligt länge, för att kunna bevittna, att Förenta Staterna räknar 700 mill. innevå nare af den anglosaxiska racen. Sedan jag fick del i styrelsen at de offentliga angellgenheterna, ha trenne svåra frågor uppstäti, af hvilka de tvenne berört Turkiet, den tredje forhällandet mellan Frankrike och Belgien. Alla dessa tre frågor ha på diplomatisk väg lösts på ett tillfredsställande sätt, och jag drager alls icke i betänkande att säga, att de engulska diplomaterna under lord Clarendons ledning och efter hans irstruktion haft den väsentligaste andelen i sakernas ordnande. Frågan om de helgiska jernbanorna, hvilken i lika hög grad intresserade England som Frankrike och Belgien, har ordnats på det mest tilltredsställande sätt, och för detta afgörande har man otvifvelaktigt att tacka de moderna tendenserna hos en furste, som alltid varit en uppriktig vän af England, och denne furste är den franske kejsaren. För ej längesedan uppstodo mellan sultanen och v. konungen i en af det turkiska rikets vigligaste provinser meningsskiljnader af särdeJes svår art Jag wil ej tillägga den britiska diplomatien större törtjenster, än den tillkomm er; ty jag vet, att sultanen och hans storvisir Ali Pascha, som är en så erfaren statsman, hafva genom sitt värdiga och bofsamma uppträdande haft mycken del i uppgorelserna; men det inflytande, som engelska sändebudet i Konstantinopel uröfvade i enlighet med lord Clarendons instruktioner, har 1 hög grad bidragit till frågans lyckliga lösNng. Otway tyckes vil, att då ingen annan prisar England och dess diplomati, kan denna gerna göra det sjelf. Det smakar ändock nå sot alt låta sig sjelf förstå, det man ännu spelar en politisk roll här i verlden. Helt visst skulle Oways åhörare likväl heldre ve1. 144 — 2 2101