IIAIHIILC TILL MU (19111ES 0CHLIIDEAA(A MT fyra menniskoåldrar senare utplånades äfven detta namn, och nu kom intet nytt i stället. Ty namnet försvann med arbetet, då kalisen Abu-Giaffar-el-Monsor lät med blind, despotisk lidelse försåtligt fylla kanalen, för att uthungra det upproriska Medina. Ifrån denna stund sjönk det stora verket i glömska, likasom sjelfva den gamla kultur, som framkallat det, efter hand försvann från jordens yta med sina städer och tempel. Öknens brännande sol och hvirflande sandstormar fullbordade förstörelsen af Nechos verk. Den gamla kanalen blef en vattenlös grat. Heliopolis-bugten uttorkades och förvandlades till tomma saltsjöar, och en saltskorpa på dessas botten var allt, hvad Röda Hafvet lemnade efter sig till minne af sin förbindelse med Nilen och genom denna flod med Medelhafvet. Under ett årtusende låg nu kanaltanken begrafven i tysthet och mörker, såsom ett andens mumieax från Faraonernas tid, med hämmad, men ej släckt groddkraft. Turkiska sultaner famlade vid grafkammaren, men axet funno de ej, och om de än funnit det, hade det likväl icke kommit till att växa under deras händer. Först Bonaparte upptångade med snillets instinkt id6en och såg, hvad som kunde och borde göras, att det ej var fornt dens gerning, som skulle återupptagas, utan dess tanke, som skulle utvecklas. Han fäste sitt öga på sjelfva landtungan, mätte henne med sin fältherreblick som en fiende, hvilken skulle öfvervinnas, och var den förste, som uttalade ordet genomskärning. Följd af en stab militärer och vetenskapsmän, drog han under de sista dagarne af året 1798 från Kairo till Suez, undersökte sjelfva terrängen och befallte öfveringeniören Lepere att utarbeta planen till en omedelbar förbindelse mellan Röda Hafvet och Medelhafvet. I nio och tretio månader arbetade Lepeåre och ledsagare under faror och besvärligheter på utförandet af detta värf; men planen strandade såsom bekant mot ett misstag ang. hafvens vattenstånd och blef äter nedlagd. Allt gled ur Bonapartes hand och försvann på nytt under sanden. Men han hade likväl för ett ögonblick lyftat det upp i ljuset och luften, och såsom ett politiskt mo ment i Suezkanalens historia har det sin betydelse, att det var Frankrike, som genom Napoleon åter väckte den slumrande tanken, likasom det är Frankrike, som genom en annan af sina söner nu genomfört den. Denne man, Fernand de Lesseps, hvars namn i dessa dagar uttalats med ära öfverallt på jordklotet, så vidt andens sol kastar sina strålar öfver länderna, och som fick den afundsvärda lotten att lyfta Faraonernas art samt göra det fruktbringande, blef för femton år sedan kallad till Egypten af vice konungen Mohamed Said, hvilken tillegnat sig sin fars stora civilisationsider, och med hans ankomst började den förvånande kraftutveckling, den viljans, vetenskapens och arbetets förenade kamp mot tusentals hinder, eom gör Suez kanalens anläggning till ett kulturhistoriens mest storartade skådespel, vid hvars betraktande man tillochmed på berättelsens afstånd känner sig omsusad likasom af stora vingslag. År 1854 erhöll Lesseps der firman eller koncession, som förlänade honom ensam privilegiet att gräfva en kanal genom landtungan, men först år 1859 blef han i stånd att göra det första spadtaget i sanden. Under de tem mellanliggande åren bestod hans arbete i att spränga afundsjukans klippor, välta bort misstrons sandberg och fylla den allmänna meningens uttorkade flodbädd med sin häntörda ölvertygelses starka ström. England var hans hufvudmotståndare; dess trångbröstade politik t:llät ej att Medelhafvet fick en annan hamn, än den som beherrskas af Gibraltar, och med krämarfruktan såg det i andanom sin indiska handel gifva färre procent, om en ny, kortare väg framkallade nya konkurrenter. Härtill kom, att det var Frankrike, dess gamle med: täflare i Orienten, under hvars egid Lesseputkastat sin plan och vunnit den upplyste v. konungen för dess verkställande. Skulle kan ske Egypten bli ett nytt Algier och Suez eti franskt Gibraltar? Heldre än denna möjlighet, som afundssjukan skapade sig, ville Englands bomullslorder se en stor, välsignelserik tanke af oöfverskådlig betydelse för mensklighetens framtid tillintetgjord och för alltid begratven. Och nu lades, hufvudsakligen från Englands sida, hinder i vägen för Lesseps. Öppna angrepp och hemliga intriger aflöste hvarandra. Hans plan utskreks som ett grost bedrägeri, från ena sidan bestreds kanalanläggningens möjlighet, från den andra dess förmåga att betala kostnaderna. Hamnen skulle ifyllas med sand, jordbottnen sjunka, stränderna falla tillsammans, vattendraget uttorkas, och äfven om man lyckades hålla kanalen öppen, skulle trafiken ej på långt när motsvara törväntningarne, inkomsterna skulle uppslukas at utgifterna för underhållet, och den oerhörda i anläggningssumman skulle bli ett dödt kapital utan ränta. Till dessa sträfvanden för att bringa fö