hafro till London. — Det lilla, väl inredda och snabbgående ångfartyget Oldevig har i dessa dagar genom sin befälhafvare, kapt. Th. Wennerus blifvit försåldt till ingeniör W. Lindberg. Från Utlandet. Vi emottogo igår ej någon annan utländsk post, än dansk, hvilken har föga nytt att förmäla, hvarför vi begagna tillfället att här kasta en återblick på det stora arbetet: Suezkanalen, vid hvilket ock intresset för dagen knyter sig, under det att sjelfva pariserpöbelns afgud hr Rochefort träder i skuggan. Denna återblick kan ej gerna göras på ett mera glänsande sätt, än det hvari en dylik framställts af danska Dagbladet, hvartör vi, heldre än att lemna våra läsare en egen och mindre tilldragande, taga oss friheten att här i öfvorsättning efter vår ärade danska samtida meddela följande: En sällsynt karavan drager genom ökenlandet. Den rör sig i en milslång linie från norr till söder; men dess kameler äro ångande skepp, och i stället för en beduintrupps lansar skjuta master med svajande vimplar och flaggor upp öfver sandhafvet och beteckna tågets lugna, sogerstolta gång. Ty ett segertåg är det, och det firar en af menniskoandens stora triumfer, utförandet al en verldstanke. Solen helsar det från evigt blå himmel, Medelhafvets böljor beledsaga det, och Röda Hafvets vatten komma det lyckönskande till mötes. Sedt på afstånd med tankens öga, aftecknar den smyckade skeppskaravanen sig mot horisonten som en underbar luftsyn öfver den öde ökenslätten, och sjeltva den handling, hvarom tåget berättar, tager sig på afstånd ut som ett sällsamt österländskt äfventyr. I verkligheten är Suezkanalens utförande också ett af dessa stora äfventyr, som först det nittonde århundradet kallades att högt tälja för verlden, medan det förr blott hviskades om i aflägsna tiders drömmar. Och då en flotta af mer än hundrade fartyg nu glider genom kanalen från haf till haf och visar sig på ställen, der det törut ej fanns andra böljor, än flyggandens, är denna underbara seglats i sjelfva verket endast förkroppsligandet af en tanke, hvilken såsom en luftsyn sväfvat i årtusenden öfver Faraonernas land. Både naturen och de historiska förhållandena måste med nödvändighet framkalla denna tanke, och då man fullföljer den, kommer man tillbaka till den aflägsnaste forntid. Som en smal bro låg Sueznäset redan i menniskoslägteta tidigaste barndom mellan Asien och Afrika, och den var då ännu smalare; ty Röda Hafvet skar fordomtima mycket längre upp i landet än nu. I tidens begynnelse har det tillochmed enl. geologernas intyg funnits en öppen väg mellan de båda verldsdelarne; men då fanns det likväl ingen, som kunde befara den. Så gammal skulle då kanaltanken bli, att den tillhörde verldskaparen sjelf, och dess utförande i våra dagar skulle i så fall endast vara en återvändo till det ursprungliga. Härmed må det nu vara huru som helst; innan historien börjar, var bron re dan slagen mellan länderna, och öfver den inträngde de första folkstammarne i det fruktbara Nilriket, som fick namn af Egypten. Snart blef näset den landsväg, på hvilken folkslagen vandrade fram och tillbaka i fred eller krig, och Egyptens verldshistoriska betydelse blef den att vara nyckeln till vägen mellan Östern och Vestern. Alla sorntidsmakter ha med herrskareinstinktons skarpa förstånd gripit efter denna nyckel, och den har skiftesvis gått ur hand och i hand. Redan dess förste innehafvare insåg dock, att landtungan ej blott var en sammanbindande bro, utan ännu mera en åtskiljande mur, som stod i vågen för samfärdseln och tillstoppade hälften at landets rika handelskällor. Och för mer än två tusende år sedan skedde det första historiskt bekanta försöket att nedbryta detta hinder, då Necho lät gräfva en kanal från en arm af Nilen hän till Heliopolis vid norra spetsen af Röda Isasven. Den kostade svett och blod och oräkneliga menniskolif och löste blott på en omväg en liten del af uppgiften; dess väldiga spår finnas ännu, och det kallas den dag i dag är för Faraonernas Kanal. Men ett arbete, för sin tid så stort och omfattande, som denna kanal i all sin ofullkomlighet var, har långa rötter, och tanken på en förbindelse mellan de skilda hafven måste ha rört sig genom slägten, innan Necho anammade den. Den har ej heller förut saknat tid till att växa, ty då densamma i den fjerran forntiden första gången sköt synligt fram, var Egyptens kultur redan så gammal, att solen skinit i årtusenden på pyramiderna. Herodot berättar, att Necho atbröt arbetet, derför att ett orakelsvar förkunnade honom, att han arbetade för barbarorna. En af dessa, Darius Hystaspes, var dock den nåste herrskare, som åter upptog tanken och fogade en mindre segelled till den stora vat