dare uppoffringar, att det i dess ställe var just på dessa som tungan af sörsvarsbhrafternas ökande lades — hvilket dock var i sig obilligt. I Gustaf III:s R. F. af 1772 intogs ett liknande stadgande om konungs och ständers rätt att göra ändring i hvad indelningsverkot rörer; hvilken rätt i säkerhetsakten tillades konungen allena. 1809 ärs statshvälfaing inträffade och ny regeringsform antogs under pågående krig. Det bestämdes i lag: kunnande ingen ny eller tillökad rotering, utan genom konungs och ständers samstämmande beslut tillkomma. Man finner af dessa ordalag, att 1809 års ständer förutsatte tillökning i roteringen och utskritning af manskap utöfver hvad som redan var indeladt och roteradt, hvarjemte det tydligen bestämdes, att ständerna, icke landskapsmenigheterna, skulle vara de myndigheter, som egde att jemte konungen i dessa afseenden lagstifta. Då vargeringen, på grund af dess obillighet mot innehafvare af roteringsskyldig jord, af bondeståndet vid 1810 års riksdag begärdes upphäsd och K. M:t i en skrifvelse till ständerna sporde, huru riket skulle försvaras och om den närvarande krigsmakten ansågs derför tillräcklig, afgåfvo Rikets Ständer d. 28 April 1810 härpå en skrifvelse, hvilken innefattar beslutet om förstärkningsmanskapets upp sättande och för den uppkastade rättsfrågan är af afgörande betydelse. Deri framhålles neml. tydligt den grundsats, att den stående armöen bör bibehållas på indelningsvorkets grund så som en alltid påräknelig väpnad styrka på fredsfot; men deri erkännes ock dess otillräcklighet under krigstillstånd och behofvet af åtgärders vidtagande för försvarets förstärkande i sådant fall. R. St. utgingo från den enkla grundsatsen, att hvarje medborgare i staten, som dertill eger krafter och förmåga, ovilkorligen är pligtig att utan allt slags alseende på stånd, börd eller vilkor gemensamt bidraga till ett älskadt fäderneslands värjande, enär det af fienden hotas eller anfalles. Denna grundsats blef dock i de närmare bestämmelserna förvriden, i det värnepligten förvandlades till en gärd i penningar, hvarmed så mycket löst och för tillfället legdt folk som möjligt skulle anskaffas, och der sådant ej kunde fås, drabbade krigstjenstens saror och mödor uteslutande de fattigaste folkklasserna Missnöje härmed uppstod, då en styrka af 15,000 man skulle med anledning af krigstillståndet med England uttagas 1811. Ny lag antogs derföre 1812, då ständerna enhålligt och uttryckligt gillade grundsatsen on: personlig krigstjenstskyldighet ull försvarets stärkande, utan afseende på stånd, börd, vilkor eller egande jord. Detta beslut fick sitt ut tryck i den k. kungörelsen af d. 27 Okt. 1812, grundvalen för vår nu gällande beväringsförfattning, hvars befogenhet aldrig förrän nu satts i fråga och hvilken bestämmer att rust och rotehållare äro i egenskap af svenska medborgare lika med andra förpligtade att i beväringen ingå. Tillochmed vid riksdagen 1856—58, då tiden för beväringens vapenötningar mot bondeståndets protest ökades från 12 till 30 dagar, hördes ingen enda röst i bondeståndet, hvilken åberopade såsom skäl mot beslutet någon rustoch rotehållares fri het från fullgörandet af allmän vänepligt. Den, som vill sosterlandets väl, ställer sig på den ståndpunkt, som sätter fosterlandets anspråk i första rummet och i det andra de enskilda svenska medborgare, som hafva sin utkomst af berustade eller roterade hem man. WQWAAmm