senare Fost. Medan vi måste afvakta hvad telegrafi kan ha ati meddela rörande författningsfrägan och ministerskiftet i Paris, derför att vi i detta hänseende befinna oss på den ståndpunkten, att ett snabbt afgörande kan förändra hela a kernas ställning, kunna vi dock ej underlåa alt le åt den brådska, hvarmed den sordna majoritetens voteringsmaskiner i lagstiftande kåren nu rusa fram, för att förena sig moi mellanpartiet, som i sin interpellation helt en kelt fordrat kullkastandet af det styrelsesy slem, som samma majoritet förut helsat me! jubel. Med en bitande ironis hela skärpa utbristor också Thiers: Det är nya skriftebarn, som önska att ekrifta och gå tll alaret. IIuru skulle man kunna förneka dem det-Bland desse oiverlöpare ser man sålunda beron Mackau, med hvilken kejsaren nyligen brefvexlade, hertigen af Mouchy, gift med prinsessan Murat, och Murat sjelf. Det kan härat dragas den slutsatsen, att Rouher et consorter, om de än sitta qvar idag, likväl skola i morgon så afgå. Anmärkningsvärdt är, att sjelfva den republikanska vensterns organer, såsom S0eler ansluta sig till mellanpartiet. Nämnda tidning säger noml.: Åvenstra centern visar en alldeles ovanlig kraft och beslutsamhet. Den har i hög grad öfverträslat våra förhoppningar. Statsministern Rouhers kontramina, hvartill han ville begagna Du Mirals interpellation, tyckes hafva sullständigt misslyckats. Vi fästa uppmärksamheten på, huru allvarliga och betydelsefulla de reformer äro, som interpellationens undertecknare begära. Det gäller ingenting mindre än en grundlig förändring i våra offentliga instiwtioners verksamhet. Bildandet af en ansvarig minister skulle alldeles förändra regeringsmaskineriets tyngdpunkt. Icke kejsarens utan kammarens vilja skulle hådanefter bli politikens ledande makt. Liberteö utbrister: Tiden ilar, stunden är högtidlig. Inom hela landet höres blott en röst, som gör sig till eko af det liberala författningspartiets imponerande uttalande, hvars uttryck äro lika bestämda som hofsamma och motsvarande Frankrikes önskningar. Rörelsen är allmän. Det törut så töraktade och hånade mellavpartiet håler i dag nyckeln till situationen i sina händer: allas blickar, ala nationens förhoppningar äro riktade på detsamma. . . . En Saint Simonist, Ewile Barrault, har aslidit i Paris. IUIan var 69 år gammal och efterlemnar talrika verk öfver filosofisk och religiös kritik. Ilan bar långt grått hår, som hängde ned öfver hans axlar, och brukade : Ilåren äro menniskans bladverk. Vå rons vindar sprida dem, hösten hvitnar dem, vintern ser dem falla. Så mycket bätre, om de icke falla. Hans filosofi kan sammanlat tas i denna sats, som han ofta upprepade: Det finnes blott ott paradis: det jordiska paradiset. Det ligger ej bakom oss, utan framför 089! Preussens statstidning offentliggör de paragrafer i förbundslagen, som afse alla tros bekännelsers lika berättigande i borgerligt och slatsborgerligt hänseende, — Eja vore vi der!! Till Förenta Staterna invandra öfver San Francisco kineser i allt större mängd. Den 18 Juni anlände det 1,200 på segelfar