ral Crookenire, hr Bates, major Turubull och ett par af Geralds vänner för att mottaga oss. Hvad major Desmond såg blek ut! — Han är visst ej riktigt återställd ännu, hviskade kapten Jack till mig; men om han också vore döende, borde han bli frisk af att få en sådan hustru. Sir Denis visade sig på däcket med Mary Butler; hon kom från sin lilla hytt, iklädd en enkel hvit klädning och med en hvit ros i håret, i mina ögon vackrare i all sin enkelhet än verldens alla smycken kunde göra henne. Då hon fick se mig framräckte hon sin hand med sitt gamla småleende, som dock ej var alldeles så glädtigt som fordom. Jag vågade knappt hålla den i min — en sekund, och den var borta, borta för alltid; kort derefter började presten uppläsa de ord som för mig ljödo som dödsringningen öfver min sista förhoppning. Piötsligt gjorde emellertid den högrördige herrn ett uppehåll, ty det hördes höga röster bakom det draperi som Jack Window hängt tvärsöfver däcket. — Ni får ej komma närmare, sade en matros bakom förhänget. Ni måste vänta. — Och jag säger att jag skall och måste tala vid sir Denis Desmond, svarade en röst med utländsk brytning. Vi vände oss alla om och Jack Window gick uppbragt emot det ställe hvarifrån rösten kom, under det Gerald Desmond med fruktan i hvarje anletsdrag grep fast i det inproviserade altaret. En man, som en matros höll i kragen, trängde sig i samma ögonblick innanför draperiet. — Jag måste tala med sir Denis Desmond. Oh, mes