ladt, skugga. Denna omkring 10 ark tjocka bok är i hög grad betecknande sör den anda, som råder inom vederbörande kretsar, och lenmar do otvetydigaste bevis på, att man å högsta ort icke allenast känner, utan äfven är fullt ense med det barbari, som utöfvas mot det polskt-katolska presterskapet. Den röda träd, som löper igenom dagboken! — hvilken bär den karakteristiska påskriften: För så, dlii nemnohich — är det mest ursinniga, äkta panslavistiska bat mot allt, som står i något samband med vestern och dess odling. Med en sierskas mystiska inspiration förkunnar syster Antonia Dimitrewna (så heter grefyinnan), att förryssandet af den forna polska vestern icke får vara så mycket polismaktens, som mera den tromma trositverns sak. Endast om dessa länders lit rekonstrueras på kristligt ortodox (ryskt grekisk) grundval, kan man boppas en framgång i rysk anda. -Återställandet genom tron af den örlorade slaviska enheten — så lyder den lösen, som skrittställarinnan skrifvit på sitt partis fana, och för att på sig sjelf börja med den för detta ändamål inåtvändnmgen, vandrar hon, den högborna aristokratiska damen, en tid i ödmjukhet, d. v. s. hon vistas uti en af de af henne stiftade ortodoxa flickekolorna, hvilken har den höga uppgiften att rädda latiniserade (d. v. s. i den romersktkatolska kyrkan uppfostrade) unga flickors själar. Dagboken är naturligtvis affattad på ryska språket och endast här och der försedd med de fransyska floskler, som äro oumbärliga för en petersburger-dame. Utbrott af den mest ohejdade fanatism förekomma hela boken igenom, spelande på grunden af den kejserliga väninnans hat mot vestern. I Warschau, der hon uppehåller Big på en resa, är hon tung och nedslagen till mods, ty allt är digert af occidentalism. Vid tanken på uppgiften att nödgas draga hit in med törströelse och att söndertrampa allt, som icke är ryskt, ryser hon ett ögonblick, ty det ryska hjertat är vekt och förstår icke att etterapa germanisk och anglosaxisk stolthet och romanisk egenkärlek. Men det ges ej något val, den högstes vilja måste ske, ty en sammanblandning mellan polskt och ryskt är lika omöjlig, som en södring. Skiljsmessan (mellan Polen och Ryssland) är möjhg för barnens skull (barnen äro de vestliga provinserna). Vi. skola till sist vara ett, ty jag tror på den historiska slaviska idgen. Först i Volhynien blir lärarinnan af den slaviska iden åter lättare om hjertat, ty de band, som wienerkongressen pålade Ryssland, har för detta land aldrig bestått. De personer, som hon träffar och med hvilka hon talar, blygas åtminstone för det polska namnet, om de än icke äro ännu ryssar — det är likväl alltid något, för att kunna hoppas deras själars räddning. Välsignadt vare ditt minne, Muraview!l utropar grefvinnan vid åsynen af den förste bonden, hon möter på IIvita Rysslands jord och hvilken säger sig vara Åryss. Ingen rysk, af Muraviews oller Kaufmanns itver återställd helgonbild, intet rättroget tempel, inför hsilket hon ej stannar; med kusk och kammarjungfru vandrar grelvinnan till helgedomen, för att förrätta bön; derpå uppsöker hon den närmaste popen, för att fråga, huru det står till med församlingen och om Herran välsignar missionsverket. Deremot är åsynen af ett katolskt krucifix tillräckligt för att uppfylla pilgrimens hjerta med sorg öfver den spridning, som det latinska onda erhållit. Då känner hon sig orolig och försagd ipför storheten af sin uppgift och tänker på den varning, som storfurstinnan Helena gaf henne vid afskedet: Ma chere, vous vous jettez tout de suite dans Peau, la tåte en avant! Men himlen öfvergifver icke de sina. Kusken meddelar sin herrskarinna, att nära vägen står en undergörande bill af S:t Nico laus; dit flyr den nedböjda profetissan, och då hon resor sig, känner hon sig tröstad och stärkt till fortsättande af sin heliga kallelse. Grefvinnan blir egentligen endast vid tvenne tillfällen vältalig: då hon kommer på tal om toleransen och då hon möter personer, hvilka tillskrifva omvändelserna i Lithauen andra orsaker, än rättrogenhetens segrande makt. I toleransens fanatici ser hon arfsierderna till det heliga Ryssland och Kristi kyrka, och hela sidor af dagboken äro uppfyllda med betraktelser ötver deras ogudaktighet, hvilka ännu tvifla om, att rättrogenhe tens utbredning är den ryska statens heliga sändning. Ve öfver de klentrogna och de ljumma, som hvarken äro kalla eller varma!Dessa antydningar skola vara tillräckliga, för alt ge oss en bild af den anda, som genomgår detta på kejserlig befallning tryckta och såsom bevis på synnerlig gunst kringsända verk. När en så kortsynt och illvillig fanatisms alster godkännas på högsta ort, kan man ej förundra sig öfver något, som i det heliga och rättrogna Rysslands