danskaruc, OCH mÅA 14111, 101 BM —k på kejsaren af Österrike. Detta sista företag var sarligt; ty Frankrike, som måste frestas af deras exempel och det goda tillfället, kunde rycka fram till Roen som då var blottadt på försvar, och Bismarck skulle då ha utskrattats af hela Europa, i stället för att vara den store statsman, som vi alla känna. Han drog sig emellertid ut uv klämman med en lycka, som kanske aldrig förr fallit på någons lott. Han segrade så fort, att man ej fick tid till att företaga någonting häremot. Kojsar Frans Josef låg på knä för Bismarck och bad om nåd. Frankrike talade om, att det måste ha några gränsfästningar; men Bismarck klirrade med sporrarne, vred sina mustacher, slog på sitt svärd och förklarade, att han wille med sina tändnälsg vår åtaga sig att lära hela verlden mores. Lavalette utvecklade då för oss, att vi voro ofantligt lyckliga öfver Preussens storhet, och Rouher lärde oss, att Tyskland blifvit deladt i tvenne stycken; men Bismarck, som tycker mycket om att skämta, offentliggjorde alliansfördragen med de sydtyska staterna och läto oss veta att han hade hela Tyskland i fickan. Sedan den tiden har Rouher tegat alldeles stilla rörande Preussen; men marskalk Niel har i stället haft ofantligt brådt med att anskaffa Chassepotgevär, kulsprutor och andra krigsmaskiner. Nu är Frankrike färdigt, och kriget kan börja när som helst. Det för Bismarcks storhet och beröm kritiska ögonplicket närmar sig således; det är utgången af denna kamp, som skall besvara den ofvan framställda frågan. Från Paris skrifves till ÖIndep. belge, att franska regeringen af alla krafter förbereder sig på krigiska eventualiteter. Sålunda måste alla trupper, hvilka iej ligga i läger, dagligen företaga militära marschöfningar, något som under vanliga förhållanden endast brukar ega rum om sommareu. Angående tillkomsten af förbudet mot obehöriga personers besök å krigsministeriet meddelas: ÅIngångna rapporter skola ha bragt till krigsministerns kunskap, att Preussen städse erhöll underrättelse om alla Frankrikes militära förberedelser och militära ordres. Man påminte sig vid detta tilifälle, att Bismarck före fälttåget år 1866 hade hemliga förbindelser uti sjelfva krigsministeriet i Wien, hvarigenom han erhöll ovärderliga upplysningar om de österrikiska generalernas krigsplaner. Timees berlinerkorrespondent förklarar det vara visst, att Holland skall, i händelse af ett krig, ställa sig aktivt på Frankrikes sida. Allt detta visar tydligt, huru spänd situationen är. Men bakom dessa synliga tecken af ett annalkande oväder bedrifves som vanligt ett hemligt kulisspel. I ett af dessa äro Preussen och Ryssland aktörer, ehuru man ännu icke kan se, om deras spel skall yttra sig till sist i en broderlig allians. Men kommer det dithän, då kan man vara förvissad om, att ett europeiskt krig icke skall uteblifva, och skall kriget ej kunna inskränkas till en makt-duell mellan Frankrike och Preussen, då skall äfven Polens namn åter ljuda som en krigsfanfar öfver vår verldsdel. Men tanken, att de civilisatoriska tyskarne skulle förena sig med det öfriga Europas egentlige fiende, Ryssland, är för onaturlig, att vi icke skul!e uppgifva den. En sådan allians skulle, om genom den Frankrike och dess allierade besegrades, för långa tider nedbryta folkfriheten i sjelfva Tyskland. Må man väl betänka detta i det stora fiderneslandet! Å andra sidan pågå lifliga underhandlingar mellan Frankrike och Italien, naturligtvis ang. de båda makternas ömsesidiga ställning för den händelse att ett krigsutbrott skulle inträffa. Så skrifves från Florens till ÅAugsb. allg. Z2eit.?: NMinisterpresidenten Menabrea har pr telegraf anmodat konung Victor Emanuel om att så fort som möjligt återvända ull hutvudstaden från sitt besök i de cottiska högalperna, der han uppehåller sig för stengetsjagtens skull. Frankrike fordrar med en ifver och en otålighet, som växer med hvarje dag, ett bestämdt svar på frågan om, hvad Italien skall göra i händelse af ett krig mellan Preussen och Frankrike, eller rättare, om Italien för detta ändamål vill förnya sin allians med Frankrike, och Menabrea vet knappast, huru han skall reda sig ur förlägenhe ten. I ett annat blad uppgifves, att Frankrike vill låta sina trupper ntrymma Italien, om detta åter ställer sig i sitt gamla förhåällande till Frankrike. Köln. Zeit. går ännu längre och säger: Då Napoleon för tio år sedan uppehöll sig i Plombieres, träffade han der aftal med Cavour om det italienska kriget. Äfven i år har någonting varit på färde i Plombåres, hvilket man tydligen kunnat se af de halfofficiela och inspirerade tidningarnes upphetsande språk. Frankrike har med ifver sökt allianser på alla håll, under det att det tillika sträfvat efter alt utvidga klyftan mellan Italien och Preussen genom Lamarmoras interpellation och depeschfejd, att förhindra närmandet mellan Wien och Berlin genom utbredande af allehanda rykten om en preussisk-rysk allians, alt bebåda skandinaviska gesandtkonferenser 0. s. Vv. Derjemte försäkras, att Frankrike tillbjudit Italien Rom såsom belöning för det förnyade vapenbrödraskapet. I Rom hade den påfliga regeringen en obehaglig aning om Frankrikes planer, och de franska ingeniörernas ifver att befästa Rom var icke heller TT 11 Aavarta nunltar från