att de alldrig varit sjuka en timma och jag har beklagat det; ty, om de talat sant kunna de ej ha känt den oändliga njutning, den lugna glädje man erfar vid tillfrisknandet, lika så litet som den hyllest, hvilken egnas sjuksängen, som blir en tron, för hvilken den lidande: ser alla i huset knäfalla och bringa offer. Men medan jag låg der i ett slags förslöadt välbefinnande och såg på alla dem som vårdade mig, och lade märke till Honours ömhet och den ständigt stigande omsorg, min farfar utvecklade — han afdrog alltid sina knarrande stöflar utanför dörren — och sträckte ut mina lemmar, medanfjag allt emellanåt drog upp min skjortärm för att se på den magra armen och de utmärglade fingrarne, hade jag beständigt endast en tanka: Gud vet om farfar skall säga mig allt när jag blir frisk; jag måste blifva frisk och bemöda mig att vara mycket snäll, så skall han måhända hålla sitt löfte. Första dagen då jag blef påklädd för att göra en liten promenad in i det andra rummet, var Honour utom sig af glädje. — Gud bevars, hvad lille Terry har vuxit, hans hängslen äro åtminstone två tum för korta för honom, och hans nya kläder blifva alldeles för snäfva; han har ju blifvit en riktig jätte medan han har haft feber. Se bara, Katty, skrek hon till en af dö andra tjenstflickorna, om icke unge herrn har blifvit lika stor som jag sjelf, och om han inte liknar sin mor som den ena vattendroppen den andra. Katty instämde till alla delar i Honours uttalade mening. Jag återvann mina förlorade krafter, och ändtligen randades den glada dag då jag fick tillåteise att gå ut.