ett sagda piplekare icke skola öfvergifva honom, om han en dag till förut vunna segrar ifven lägger den stora segren öfver sig sjelf. Den konstitutionelle monarken har lika litet som den enväldige saknat denna myggdans af lycksökare, som så gerna sola sig i den furstliga nådens glans. En hastig blick på Frankrikes finansiela ställning är tillräcklig för att ingifva öfvertygelse om det närvarandes ohållbarhet i sitt hittills hafda skick. Lagstiftande kåren är sammankallad, för att votera en utgiltssumma för 1869 af 1,800 millioner fres, af hvilka 1,622 mill. innefattas i den s. k. ordinarie budgeten, 100 mill. i den utomordentliga och 86 mill. tillhöra den särskilda budgeten för lånet. En förf. i Journal des Debats anställer öfver dessa siffror några betraktelser, för att visa huru ett sådant land som Frankrike ej kan fortfarande utveckla sig, utan att ha en fullständig kännedom om sina affärers blifvande ställning. Hans beräkning är särdeles enkel. Ett lån om 420 mill. är bebådadt, och hvarje för kammaren framstäldt förslag afskär sin del för åstadkommande af en jemnvigt, som utan ett sådant understöd är omöjlig. Från 1852 till närvarande dag — d. v. 8. under en tid af 16 år, har Frankrike måst låna omkr. 4,000 mill. fres, eller 250 mill. om året, med 8 mill. i ränta. Det är nu icke fråga om gagnet af de utgister, som dessa summor skulle betäcka; de förorsakades till en del af krig och dels af ållmänna arbeten, hvilkas fördel kan antingen försvaras eller ej. Hufvudsaken är, att Frankrike måst för hvad det under de sista 16 åren gjort i medeltal betala 8 mill. mera i ränta, än det betalte året förut. Om qet forttar på detta sätt, skall det om hundrade år — en jemförelsevis kort tid i en nations lif — nödgas betala 800 mill. mera i ränta, än det betalar nu. Eftersom det nu betalar 340 mill., skall det om ett sekel härefter nödgas betala minst 1,100 mill. om året till den offentlige fordrinsegaren, så att två tredjedelar af hela dess inkomst skola åtgå till betalande af räntan å dess skuld. Den oundvikliga följden af ea sådan sakernas ställning är, att Frankrike skall, om landets finanser fortfarande handhafvas på detta sätt, om hundra år härefter bli alldeles insolvent. Till förhindrande af ett sådant resultat föreslås: antingen tillökning i inkomster eller minskning i utgifter. I hänsyn till de förra må anmärkas, att deras tillökning under några förflutna år icke varit lika med tillökningen i utgifter, och att den Stora Boken ej är afslutad. Och man har föga skäl att tro, att framtiden skall i detta fall bli bättre, än det förflutna. Hvad beträffar utgifterna, fortfar förf., kan man ej för ofta upprepa, att sparsamhet blifvit oundgänglig och att sparsamhet icke är möjlig, om ej såväl de så kallade tillfälliga utgifterna minskas, som äfven de permanenta, och att icke blott det öfverflödiga måste borttagas, utan äfven det nödvändiga. Det kan vara ledsamt att nödgas stanna, men ett ord så godt som två, säger förf. till sist: Frankrike kan icke betala för de många allmänna byggnadsföretagen, och det borde ha mod att säga det samt handla derefter. Framför oss ligga visserligen fullständiga referater af de förut i korthet återgifna tal, som hållits af oppositionens medlemmar inom lagstiftande kåren, men eftersom de i afseende på hufvudsak innehålla föga upplysande, så anse vi oss icke behöfva återgitva dem. Från Paris skrifves, ehuru till en tysk tidning, att budgetförhandlingarne gjort ett mycket oangemänt intryck på kejsaren. Denne fruktar den dåliga verkan, som de gisslande framställningarne af Frankrikes finansiela ställning måste utöfva på landet. Och så skall det fortgå i ytterligare fyra veckor. D. 4 d:s egde ett ministerråd rum i Tuilerierna, hvilket skulle uppgöra en ny fälttågsplan och söka efter utvägar att förkorta de obeqväma förhandlingarne. S:te Beuve är åter mycket sjuk. Första numret af det republikanska bladet Reveil har redan ådragit dess utgifvare ett åtal. Befälhafvaren öfver abyssinska expeditionen, sir Robert Napier, ankom kl. half 7 på morgonen d. 2 d:s till Englands hufvudstad och blef, oaktadt den tidiga timman, emottagen vid bangården af en hurrande folkmassa. Vid landstigningen i Dover hade han äfvenledes varit föremål för hyllning. Det händer allt sällan, att borgmästare och råd, omgifna af talrika innevånare, redan kl. half 4 på morgonen öfverlemna en tacksägelseadress. Kejsar Theodors son, som börjar göra heder åt sitt namn Allumayn (jag har sett verlden), har ännu icke anländt till London.