ingenting på sinnet; det är hans lefnadsregel. Med ungefär samma min, som en fattig komminister vattenöser sitt nionde barn, går ban fram till henne, lägger sin hand på hennes hutvud och utropar med hög patos: — Torka tåren! — Klara blicken! ... Hon springer upp. — Du tager hirvet af mig! utropar hon i full förtviflan och ännu gråtande. — Agnes, — hvilket for ärligt ord har du icke så låtisinnigt låtit undfalla dig! Jag skulle bringa dig om lifvet! Nej, aldrig — jag svär det, aldrig! Han omfamnar benne och trycker henne häft gt och valusamt till sitt bröst och kysser henue. Hon strätvar ar alla krafter att komma lös. — Ja, visa mig först en riktigt glad min! utropar han, oc h slutligen måste hon draga på munnen, och freden är sluten. Det hjesher ju icke — han är och förblir densamme. Men blott alltför snart får hon åter skäl att förarga sig ölver hans al etsör goda lynne. Allt uppfattar han från den löjliga sidan; i den sorglgaste belägenhet lyckas han alltid att se någon löjlig sida. Han fick en gång den förskräckligaste tandvärk, och han ställde