kunde, för bullret af hästhofvarne och vagnshjulen, icke höras mer än sjelfva Åganidandet, men förtjusningen var allmän. Bruden åkte, såsom sagdt är, i en herravagn och satt rak som ett ljus med den glittrande 4guldkronan, tronande högst appe på hufvudet, hvilket var beprydt med rosor af samma lysande färger som dem brudgummen bar. Hvad mera för grannlät hon hade på sig, fick man ej ullfalle att se, men ömkligt var att skåda, det hon lika kitet hade en själ för att bevara brudklädningen från det uti himmels sky stående landsvagsdammet, som en ven tout cas till skydd för de brännande solstrålarne. Bredvid bruden åkte ett fruntimmer, troligen fru pastorskan; men hon var likvisst försedd med parago.l. Efter brudens åkdon kom en oräknelig skara vagnar, deribland saval de törnämligare fjeuerkårrorna som de simplare färdtrossarne voro representerade; och sutto far och morframi sjellva stolen samt döttrarna bak på brädan. Stackars flickor! deras plats såg icke afundsvärdgut, men likväl lyste glädjen i deras af svett och damm randiga anleten. Gladast voro dock brudtärnorna, ehuru de icke i den brännande hettan hade annat på sina hufvuden än respektabla kransar och röda och hvita rosor. Som blommorna icke alls sågo vissnade ut och tycktes hafva mycken likhet med brudgummens stora bukett eller den omnämda munkbrovaran, så är det antagligt att de voro gjorda a! papper, deri konstfärdigheten nu för tiden, åtminstone hos fleuristerna på Sodermalm, nått sin höjd. Anmärkningsvärdt var au bland all denna rikedom af blommor icke syntes ett enda grönt blad. Käraste läsare! svag blef teckningen, men tiden var kort och midsommarsolens strålar i Grödinge alltför glödande för att jag skulle kunna följa stäten längre. Mottagandet hemma i bröllopsgården, den myckna maten och prostens vackra tal gick således både jag och läsaren miste om för denna gång, men vi fingo ändock se en brudfärd, anordnad på gammaldags vis och det i hufvudstadens grannskap.