Men efter att hafva betraktat henne uppmärksammare vid detta andra tillfälle, då ingen resa var med i spelet, kom Jim till den öfvertygelse att hvad som än hade Åsattats mrs Routh innan hon hade rest, så fattades detsamma henne ännu. — Förskräckligt dålig ser hon ut, det kan ingen neka till, sade han till sig sjelf, medan han lade tillsammans den roman hvari han hade läst och som höll upp vid ett mycket spännande ställe och lade den illustrerade tidningen in i sin mössa, förskräckligt dålig. Hvad tjenar nu alla dessa baden och sådant der till, när hon kommer hem och ser sådan ut — ja mycket sämre kan jag säga — och mycket olyckligare till sinnes? Hvad fattas henne egentligen, det skulle jag vilja veta. Då Jims betraktelser hade nått till denna punkt började han att gå, ehuru endast långsamt och iakttagande Harriet, som gått ut genom en af parkportarne, hvilken ledde till Piccadilly, och var i begrepp att gå öfver på andra sidan gatan. Hon stannade ett ögonblick obeslutsam, vände derpå om, gick äter in genom porten och närmade sig hastigt Jim, i det hon vinkade ät honom. Då gossen kommit fram till henne, stannade hon och pekade på ett af de mindre men mycket dekorerade husen på andra sidan af gatan. — Jim, sade hon, ser du det der huset med de stora fönstren, de ljusa balkongerna, den der breda dörren och det tunga utskurna staketet? — Ja, min fru, det ser jag nog, svarade Jim. — Gå upp i det huset och fråga om man ej har hört