Litterärt. Det med någon otålighet å allmänhetens sida väntade verket Fredrika Bremer, sjelfbiografiska anteckningar, bref och efterlemnade skrifter, har nu utkommit på hr Abr. Bohlins törlag i Örebro, utgifvet, i förening med en teckning af författarinnans lefnad och personlighet, af Ch. B—r. Den hädangångnas älskvärda personlighet träder här lefvande framför läsaren isynnerhet i hennes bref, angenäma utgjutelser af en ständigt törstande ande. Dessa bref, som äfven sysselsätta sig med mera framstående personer i vårt land under 30och 40-talet, ställa samlingen bland vår memoirelitteratur, hvarigenom den erhåller ett ytterligare ökadt intresse. Med latt hand, men trohet i koloriten utkastar hon små lifliga och täcka porträtter af dessa hennes samtida. Så skrifver hon (1841): Friherrinnan Knorring, född Zelow, är en i hög grad liflig och äfven mycket qvick fru; men hon är också hvad som är bättre än det: hon är mera hjertlig och älskansvärd än mängden af menniskor, fastän detta icke märkes förr än man kommer henne närmare. Hon liknar häri sitt ansigte, som just ej har synnerligt behag då dess uttryck är likgiltigt, men hvari de täckaste, af lif och behag sprittande miner liksom spricka ut, när hon under samtal lifvas såsom talande och berättande, och det är hennes grannaste sida... Brinkman har grufligt uppiggate af den nya bekantskapen. Han bjöd oss på tb tillsammans med åtskilliga andra, och fortsätter nog att kringsvärma den qvicka friherrinnan under hennes brunnsvistande i Stockholm. Brinkman och jag hafva efter tre åra stillestånd åter börjat litet fyrverkeri tillsammans. Det blir dock till slut bara aska deraf. Icke så af umgänget med Geijer. Du kan ej tro hvilken skatt af godhet, af friskt och ädelt lifvande lif ligger hos denna menniska. Han verkar i hög grad befriande och förädlande; jag vet ibland ej huru. Hans blotta närvaro för detta med sig. Som hafvets våg drifves han eller tyckes drifvas af impulser; men dessa ledas af en himmelsk vind, så ren, så frisk... Franzen har mycket åldrats och det ser ut som skulle han ej länge dröja bär nero. Men han förfaller i ädel stil, såsom forntidens tempel; han är vacker i sin blekhet, med sitt poetiska uttryck och milda, patriarkaliska väsende. Andra delen innehåller åtskilliga mindre kända alster af Fredrika Bremers penna i obunden och bunden stil, de förra, såsom de äldre, ett slags preludier till de störreTeckningarne ur hvardagslifvet, af ganska stort litteraturhistoriskt intresse, förutom deras estetiska värde. Poemerna äro lyriska utgjutelser, hjertegoda och varma till innehållet, men ej alltid lika harmoniska till formen. Lägg härtill en längre, med systerlig pietet utförd, om än något bred lefnadsteckning af den aktade skriftställarinnan och ädla qvinnan, och ni har, läsarinna, ett ganska värderikt art från den bortgångna, som tänkt så varmt och sträfvat så flitigt för sitt kön och för de behöfvande, en protestantisk barmhertighetssyster i ordets fulla bemärkelse. Bokens utstyrsel är prydlig samt värdig ämnet och personen. I Breve frå Henrik Wergeland, udgivne af H. Lassen (Christiania, P. T. Malling), hafva vi åtvenledes tilltälle att kasta en blick in i en hädangången stor andes gömslen. Men mötes vi hos Fredrika Bremer at denna qvinliga ljufhet, som, under det anden törstar, söker släcka denna törst i det fridfulla familjelitvet eller i den stilla bönen eller i utöfningon at filantropiska goda gerningar, träffa vi deremot i Wergelands Breve en stormande ande, som är nära att förtära sig sjelf, för att rädda sig ur den disharmoni, i hvilken ban är fången. Märkligt nog finna vi i denna samling (som ätven innehåller en hel del bref till C. F. Ridderstad) ätven några bref till Fredrika Bremer, rapsodiska och brådskande, sprakande gnistor trån en städse glödande inre härd. En parallel mellan Fredrika Bremers och Wergelands bret är af verkligen psykologiskt intresse, hvarjomte de senare äfven lemna ett värderikt bidrag till bedömande af den norska skaldens karakter, i grunden bättre än man velat medgifva. På Pulkanen, pariserskildringar af Sigismund Kolisch, ötversättning (Stockholm, Sigfrid Flodin), är en samling af lifligt berättade skildringar från det samtida Frankrike. Stilen är ledig och af en ofta pikant tournure, framträdande i de anekdoter med hvilka teckningarne äro rikligen kryddade. Förf. bemödar sig synbarligen om att vara opartisk och är det ålven, så mycket man rimligen kan begära af en ÅSohn des Germanenthums. En blick på innehållet torde vara i och för sig rekommenderande: Kejsarinnan Eugenie; Prinsessan Mathilda; Prinsessan Clotilda; Prins Napoleon; Hertig de Morny; Grefve Walewski; Hertig de Persignys omvåndelse; Proudhons ungdomsår; En tim: a hos Nichelet; Ernest Renan; Victor Cousin; Abbe Liszt såsom menniska; Rouviere; Charlataner; Mires; General Lamoriciere; Louis Veuillot; Emile Ollivier; Parisarnes jul; Salongen hos gretvinnan dAgoult m. m. At Jorden före Syndafloden af Louis Fiquier, öfversättu. af Carl Hartman, har tredje hättet utkommit. Vi förorda det fortfarande