— Jag vet det ej. men jag förmodar att kan kommer tidigt på dagen. — Det är för illa. Jag blir sjuk al dethäår. Saken är förbi nu. Hvarför skall den alltid dyka upp igen? Han talade för sig sjelf snarare än till henne; men hon hörde honom och heunes bleka ansigte fick färg vid dessa ord. Han lemnade straxt derefter rummet och Harriet satte sig ned med det trötta utscende som hade blifvit vanligt hos henne, mumlande: — Saken är gjord, och han undrar hvarför den alltid dykar upp igen, men jag — Stewart Routh atervände ej hem förrän seat denna qväll. Det hade numera blifvit vanligt, att han pa detta sätt höll sig borta och Iarriet gjorde ingen anmärkning deröfver hvarken då eller nägonsin. Han fragade aldrig huru hon tillbragte sin tid i ensamheten, och i sjelfva verket skulle hon knappt kunnat sagt honom det. Denna särskilda afton hade hon tillbragt med att uppmärksamt ett antal bref. De voro alla skrifna ar George genoml Dallas och utgjorde hela hans korrespondens met henne. Hon läste dem med uppmirksamt öga och ryngad panna och då hon lade brefbundten i sin lada igen, nade hon, som då mrs Brookes sag henne, en qvinna som hur ett mål for ögonen och som klart ser den väg hon har att gå för rullföljande af detta mil. Men nästa dag var Harriet orolig. Hon kunde göra hvad som förelåg henne, men hon ville att tiden skuile vara inne för att göra det; hon ville att det skulle gå öf