moderna samfundets religiösa framtid behandlas derpå omständligt i en särskild afdelning, hvarefter han kommer till det resultat, att en af staten beskyddad religion är lika litet fri som en af staten inskränkt. Härtill ansluta sig sedan helt naturliga ströftåg på dagsfrågornas område, för så vidt de afse påtvedömets verldsliga makt, till hvars bekämpande en fullständig vetenskaplig och filosofisk arsenal står till den så beläste törf:s törfogande. Renan öfvergår sedan till en skildring af Napoleon III:s allmänna politik, hvilken skildras klart och åskådligt. Förf. visar, huru kejsaren, i början den bornerade franska konservatismens tjenare, småningom önskar att göra sig ifrån densamma och likväl råkar i fara att af densamma tagas i släptåg, emedan han nödgas göra personer till verktyg, hvilka motverka hans egna planer och göra gemensam sak med det ultra-konservativa partiet. Detta är en stor fara för Frankrike, och törtattaren tvekar ej att blotta den med denna kraft och skärpa i bevisningen, som är för hela den läsande verlden så bekant. bet är tydligt, att en sådan bok i närvarande stund skall väcka det största uppseende i Frankrike och framkalla en ovanlig rörelse inom den allmänna diskussionen, hvarför vi äfven ansett oss berättigade, eller rättare törpligtigade att här i forväg lemna våra läsare en ölversige deraf, bifogande till sist följande ord, med hvilka Renan atslutar företalet: Ett samfunds styrka består i tvenne saker: först och främst lolkdygden, denna stora källa till hänguvenhet, uppoffring, instinktmessig moralisk kraft, hvilken de ädla racerna bära i sig såsom ep arlvedel från sina förfäder; i andra rummet undervisningen och de högre klassernas allvar. Kriget, som i våra dagar blifvit ett vetenskapligt och moraliskt problem, en patriotismens och den kunniga industriens sak, är ett godt criterium på hvad ett folk är värdt. Alldeustund irm6erna ej längre kunna vara annat än ett uppbåd i massa af nationerna, eftersom de kustnader, de draga, äro ofantliga, skola de på en verklig patriotism grundade stora nationaliteternas principer allt mer och mer bli verld-us lag. En nation utan spänstigbet, utan ifver, utan tillgifvenhet för sin regering skall mycket snart bli trött vid denna fö färliga lek. Då vapnens fullkomnande å en annan sida blifvit en af vetenskapens tusende tilllämpningar, skall det mer och mer lägga kraften i förnuftets händer, hvilket beherrskar matcrien och genom undervisningen skapar ett folk, som är värdigt att tjena anden. Den mest vetenskapligt bildade nationen, den som har de bästa mekanici, de bästa kemisterna, de om sin makt minst afundsjuka officiella kårerna, skall vara den bäst beväpnade, Barbariet, d. v. s. den råa styrkan utan intelligeus, är för alltid besegradt. Den afgörande segren skall tillfalla det mest upplysta och mest moraliska fulket, i det man med moralitet förstår förmågan af uppoffring, kärlek till pligten. Det land, som snabbast kau lemna de flesta för den gemensamma saken beväpnade medborgare, det land som kan bära den betydhgaste budgeten, det land som erhälles do flesta resultaterna till möjligast bästa pris, det land som utan blygsel uppbär den gudomliga rätten och utan afund Rlasskilnaderna, det land som ej tänker uppresa sig emot sin na tionala dynasti — det landet är det dygdigaste, det mest upplysta och skall slutligen bli fritt. Fäfängan, som man pryder med namnet ära, afundsjutan, ursprunget till den ötverdrifna kärleken för jemlikhet, äro oförmögna att uträtta stora ting, tillochmed hos en spirituell och på hjelpkållor rik nation. Man uträttar stora saker endast genom vstande och dygd. Tro på att den är en god patriot, som för eder predikar allvar, intellektuel och moralisk förbättring, och icko den som sätter sitt fäderneslands öde på spel, för att ådagalägga sin vältalighet eller sin skicklighet ... Det vore önskligt om sådana ord ofta blefve hörda af tolken under den allmänna förvirring och vacklandet i principer, som nu eger rum. Frankrikes nya presslag, hvars hela anda angifver, att den ej kan komma i åtnjutande af något långt lit, har nu omsider antagits. Enl. densamma äro de politiska tidningarne, hvilka sysselsätta folket med dess vigtigaste intressen, dess rättigheter och skyldigheter, fortfarande beskattade med en stämpel om 5 centimer pr blad, uuder det att de blott litterära bladen, som endast innehålla sblandade ämnen, krönikor och skandalösa processer, äro privilegierade mot dem. Kejsardömet finner således sitt rätta uttryck i Ja petite presse, i det obscena och lättfärdiga, det ihåliga skrattet och de platta qvickheterna, bakom hvilka ej ens en politisk tanke får ligga gömd! I sanning, det är en dålig grund att bygga en epok på! Englands öfverhus har förlorat tvenne af sina medlemmar: amiralen lord Byron och geefven at Rosebery. Den förre, född 1789, följde sin kusin, den berömde skalden, år 1824 i dennes titlar och värdigheter. På Londons gator ha uppslagits stora plakat med öfrverskriften: Brist! Brist! Brist!v, hvilka till nästa Lördag sammankalla ett monstermöte af män och qvinnor i S:t