iiiAA sänkt hufvud, stirrande och uttrycksksa ögon och hvilande de sammanknäppa händerna i sitt knä; dystra och smärtsamma drag voro då lägrade på den vackra, låga pannan. Från någon af dessa sinnesstämningar var hon sällan fri och tillochmed i Rouths närvaro kunde den ena eliter andra bemäktiga sg henne. Tillfälligtvis hade Harriet den dag, då Jim Swain sett Routh komna tillbaka till sin boning och mottaga några bref af bostpudos, fått ett härtigt anfall af rastlöshet och gått upp på sitt rum för att kläda sig och gå ut, då Routh oväntad ade kommit hem. Han gick in i förmaket, hvarest han, i tanka att hon snart skulle komma ned, väntade på henne och med rynkad panna läste brefven. Men Harriet hade gått mycket tyst nedför trappan och ut på gatan utan att dessförinnan begifra sig in i förmaket, så att Routh hade väntat sorg ikves. Slutligen sökte han henne på hennes rum, och då han icke fann henne der, ringde han förbittrad på klockan och frågade tjenstflickan om hon visste hvart mrs Routh tagit vägen. Men det visste hon icke. Routh affärdade henne och började att gå fram och tillbaka i rummet och utstötte oberättigade törbannelser ötver fruntimmer, som aldrig vore tillstädes när man ville dem något. I det han gick förbi fönstret bemåäårkte han Jm Swain, som lugnt spisade sitt ost och bröd under det han stödde sig mot trappan midt emot. EKouth såg flera gånger mycket noga på honom och tog slutligen sin hatt och skyndade sig ut till gossen. — Hvad har du här att göra? tilltalade haa honom mina nnant