STAPPÅ HVIIKA personer nan Denagauc. Han befallde att man skulle lemna honom ensam med de båda resande. — Nu får jag bedja er komma fort till saken, ty som ni finna tillhör jag mig ej sjelf. — Monseigneur, sade madame de Saint-Valiez som bäst bibehöll sinnesnärvaron, bland de noviser som skola anlägga slöjan finnes det en, för hvilken vi intressera oss i hög grad; hon är vår skyddsling, vår väninna ... — Och ni önska se henne och omfamna henne innan det afgörande ögonblicket? — Ännu mer, monseigneur. En hemlighet som vi ej sjelfva kunna genomtränga omger denna unga flicka. So här ett bref som en man, hvilken är värdig hela vårt förtroende, skrifvit till oss rörande detta ämne; döm sjelf om den bestörtning och oro detta förorsakat oss. Han tog Aga-Nazirs bref, läste det uppmärksamt och tycktes i sin ordning bli mycket upprörd. — Ja, yttrade han, detta är ett utomordentligt förhållande. — Anser ni ej i så fall lämpligt att uppskjuta denna akt? — Det är en mycket grannlaga sak och beror ej på mig så mycket som ni förmoda. Vi skola se till huru det förhåller sig, men jag fruktar att ingenting kan uträttas. Han ringde och lät tillkalla priorinnan. — Min mor, sade han, jag önskar göra er några frågor rörande mademoiselle Amdlie Portin. Är det fullkomligt otvunget, af fri vilja, efter en formligt uttryckt och under novisiatet fortfarande önskan som denna unga person inträder i er orden? — Gud är mitt vittne, monseigneur, att hon önskat det alltifrån första minuten efter sin ankomst hit. — Ni höra, sade biskopen till grefven och baronessan. Än den unga flickans familj? tillade han vänd till priorinnan. — Herr Portin förde henne sjelf hit, betalade första klassens afgift och undertecknade på samma gång, för att så mycket som möjligt tillfredsställa sin dotters otålighet, den akt som innehöll hans samtycke till att hon anlade slöjan. — Har sedermera ingenting inträffat, hvaraf man kunde draga andra siutsatser? — Ingenting. Syster Amclie, som tycks ha erfarit stora sorger i verlden, har beständigt bönfallit hos oss att bli förskonad från hvarje beröring med den yttre verlden, hennes egen far icke undantagen, och det är på hennes uttryckliga begäran som hon i dag blir invigd jemte de öfriga noviserna. — Ni höra, sade biskopen för andra gången till de båda supplikanterna. Allt är i sin ordning, intet tvång har egt rum. — Huru! monseigneur, utropade grefven, är detta ert sista ord och fästar ni intet afseende vid vår begäran? — Jag är förtviflad, herr grefve, men då jag hör sådana bestämda fakta anföras af detta vördnadsvärda vittne, då ni å er sida till stöd för ert uppträdande ej ens har ett aflägset slägtskapsförhållande till detta barn att åberopa, hvad rätt skulle väl jag, som i dag är hennes naturlige och andlige beskyddare, då ha att kasta oro, tvifvel, kanhända förtviflan i denna, redan förut så hårdt pröfvade själ? — Monseigneur! ... monseigneur! utropade gubben, hjelp oss, beskydda oss! Madame de Saint-Valiez skulle ha velat göra ett ytterligare försök; men hvad skulle väl kunna andragas mot dessa enkla och talande skäl? Priorinnan erinrade om att den för högtidligheten bestämda timman hade slagit. — Låtom oss gå då! yttrade herr de Larsigny med en djup suck; låtom oss gå att öfvervara offret! Under det man beledsagade biskopen till sakristian förde man dem till kapellet, der man anvisade dem två platser nära det stora svarta galler bakom hvilket ceremonien skulle försiggå. En nunninvigning är en verklig förmälning mellan novisen och hennes himmelska brudgum. Redan har hon mottagit en silfverring, på hvars insida följande ord stå graverade: ÅJesus är min trolofvade. Det lyses tre gånger i kapellet och samma formaliteter iakttagas som vid en vanlig vigsel, men allt har här en dyster anstrykning och i stället för brudpellen af siden, prydt med guld, breder man här ut ett mörkt bårtäcke framför bruden och låter på detsamma alla verldsliga prydnader, tillochmed håret falla. Det fanns tre noviser: man framförde dem, klädda i hvitt och prydda med de nipper som de buro vid sitt inträde i klostret. Derefter uppläste biskopen lysningen för sista gången med hög röst. Han väntade ännu en minut och återtog, följande formuläret: — Är det ingen som kan lägga några hinder häremot? ... En snyftning svarade honom; det var grefve de Larsigny som gret och förtviflade. Biskopen tog då på en bricka den guldsax, för hvilken de tre nya klostersystrarnes långa lockar skulle falla och sade i högtidlig ton: — Amålie Portin, träd närmare. Hon nalkades stödd mot priorinnans arm och knäföll på en dyna. Grefve de Larsigny fästade sin dystra blick på henne och följde hennes minsta rörelser. Då han såg henne knäböja, kände han sig nära att svimma. Botoch dödspsalmer afsjöngos, och vaxljusen brunno melankoliskt på altaret. Den biträdande systern bortlyftade den hvita slöja som böljde novisen, hvars bleka ansigte nu blef synligt, omgifvet af hennes rika svarta hår, som för sista gången hängde ned öfver hennes axlar. Biskopen lutade sig ned, tog en af de långa lockarne och sträckte sina af violetta handskar betäckta fingrar in