Man får då gå vidare! Beslutsamt och utan att göra sig mödan att dämpa ljudet af sina steg mot golfvet, gick han till den dörr som låg midtemot den första. Samma starka låsar och öfverdrifna försigtighet. Han lade örat intill dörren och hörde ett lätt buller. — Åhå! yttrade han inom sig, nu tycks tiden vara inne att släcka ljuset. I följd häraf utblåste ban ljusstumpen i lyktan. Då märkte han att det lyste genom springan under dörren. — Slutligen är man då vid målet, sade han; nu gäller det att stå på sig. På samma gång började han sina operationer på låset, men detta kunde ej ske utan buller; dessutom hade hans oförsigtiga steg i salongen tydligen väckt uppmärksamhet, ty en person stod på andra sidan dörrn och en röst som sökte vara så energisk som möjligt hördes yttra: — Hvem der? ... — Godt! en qvinna, sade bofven helt sakta. Högt svarade han i det han gjorde sin röst så mild som möjligt: — Var utan fruktan, det är en vän. — En vän! svarade rösten, jag har inga sådana! — Jo, ni har, svarade han i öfvertygande ton, och det är era vänner som skickat mig hit för att befria er. Som vi veta voro dessa ord sanna och i sjelfva verket förorsakade de ett ögonblicks obeslutsamhet. Men förskräckelsen och försigtigheten togo åter öfverhand. — Tillbaka! ropade man; om ni envisas, ropar jag på hjelp, och jag har vapen. — Kändt! utbrast han cyniskt; fönstren vetta åt det öde qvarteret, och jag är ej rädd för en sax. I samma ögonblick lyckades han få upp låset. Ett högt rop ljöd och för att förhindra ett annat att följa derefter, rusade banditen in i rummet och skyndade emot den unga flickan, som ensam innehade denna ödsliga boning. Han var nära att nå henne, hon smög sig undan hans hand och tog sin tillflykt in i nästa rum som var hennes sängkammare. Olyckligtvis gjorde hon det ej nog hastigt för att hinna draga för regeln, och hennes ansträngning för att hålla emot dörren för banditen var vanmäktig. Pörizel satte sin stora fot mellan dörrn och tröskeln, hvilket gjorde att hon snart måste gifva vika. I sin förtviflan ville Annette Aubry skynda fram till fönstret för att ropa på hjelp; det var en sista utväg. Men tjocka gula damastgardiner nedhängde framför detta fönster; det var de som då ljuset brann derinne förorsakade den bleka färgskiftning som Saint-Valiez banditer märkt. Hennes feberaktiga händer skulle skjuta undan gardinen, då banditen störtade sig öfver henne. I samma ögonblick slog en kraftig hand på hans axel. Perizel hade alltför mycket litat på deras förtroende som använde honom. Deras plan var att skicka honom förut, men följa efter honom och bevaka honom. Isynnerhet en af dem hade ett alltför stort intresse i företaget för att ej ba ögonen på en så opålitlig person som Touravois. De hade dragit fördel af det buller han förorsakade, och försigtigaro än han hade alla tre med ljudlösa steg stigit upp. Han vände sig om med en ed, släppte sitt offer och sökte under sin blus efter en knif. — Mördare! ... utropade en sträng röst invid hans öra. — Ah! förbannelse! ... utropade han, de tre främlingarne! Släpp mig! släpp mig, eller stöter jag till! Han sökte efter sitt vapen, utan att kunna få tag i det och göra bruk deraf. Slutligen lyckades han likväl få tag i det, utstötte ett vildt rop och riktade det med raseri mot sina motståndare. Denna scen räckte blott en sekund. Mera snabb, mera fruktansvärd, mera lugn än han gjorde Aga-Nazir, hvars hand höll en dolk, en enda stöt och vapnet inträngde ända till fästet i bofvens hals. Den fruktansvärda galerslafven uppgaf ett anskri och föll. Man vet eller anar det öfriga. Det buller som förorsakats af Saint-Valiez och hans följeslagare, då de stego upp för den lilla trappan utåt gården, läto de tre vännerna misstänka att Perizel skulle få undsättning. De släpade hastigt hans liflösa kropp bort i ett hörn, fattade den nästan sanslösa unga flickan, som ännu ej kännt igen sina befriare, om lifvet, betäckte sin reträtt genom att barrikadera dörren och skyndade bort medtagande henne, som de nyss räddat. Då hon återfått sin sans fann hon, att hon åkte i en täckvagn. Mörkret var fullständigt och vagnslyktorna upplyste ej det inre af vagnen, hvars gardinar voro nedfällda. — Ah, min Gud! utropade hon, troende det vara en fortsättning af en ryslig dröm, min Gud, hvar är jag? Hon märkte då att det fanns två personer med henne i vagnen, den ene midt emot henne, den andre vid hennes högra sida, och att denne sistnämnde höll hennes hand. Hon ville draga den tillbaka, men man gjorde en lindrig ansträngning för att qvarhålla den och hon gaf vika för denna tryckning samt lät den vara qvar med ett förtroende och en känsla af lycka, som hon lydde utan att göra sig reda derför. — Hvar är jag? ... af nåd, hvilka äro ni? frågade hon förvirrad. — Frukta intet, svarade den man som satt midt emot henne; ni är hos vänner som föra er till andra vänner. — I himlens namn! bad hor, tala tydligt ... jag erinrar mig verkligen ... denne man ...en mördare! ... Jao höll nå att duka under. när han sjelf blef neggtäft