man till hvilken hon ständigt kännt sig dragen af en oemotståndlig sympati. Att uppoffra sig sjelf var ett intet för denna ömma och sjelfförsakande unga flicka, men att ej ha förmått rädda honom det var hennes olycka, det var den sorg för hvilken hon ej kunde finna någon tröst. Syster Amdlie, en engel af saktmod och gudsfruktan, fullbordade sitt novisiat utan brådska och med from undergifvenhet. Hennes löften skulle ej fastare kunna förena henne med himlen, än hon redan var det, och då föremålet för hennes enda jordiska kärlek hvilade i en graf, skulle hvarken hennes direktör eller hennes abbedissa kunna ha något att förebrå henne i det afscendet. Man älskade henne, man beklagade henne och framhöll henne såsom en förebild för alla hennes kamrater. Tiden för hennes novisiat var förfluten, utan att hon ännu uttalat sina klosterlöften; man hade nemligen velat invänta att flera noviser skulle bli färdiga för denna ceremoni och förhöja glansen deraf genom att inbjuda biskopen att i egen person vara närvarande. Så stodo sakerna då Aga-Nazirs uppträdande i carmeliterklostret inträffade. Denna händelse kom som ett åsksleg från en klar himmel. Den unga novisen kom i ett så exalteradt tillstånd, att den vördnadsvärda abbedissan, fullkomligt oerfaren i hvad som rörde hjertats angelägenheter, trodde att hon fått ett anfall af vansinne. Denna förmodan tilltog ännu mer sedan Amdlie, som ej förstod sig på att ljuga eller förställa sig, efter att ha blifvit uppmanad afgifva en förklaring, helt uppriktigt yttrade: — Beklaga mig, min mor; ja, ni har rätt, jag är ej mera säker på hvarken mitt förstånd eller mina känslor. På rösten af den främling som var hos er tyckte jag mig igenkänna den olycklige som jag begråter och som är död! ... Ah! beklaga mig och framför allt bed för mig! Hon tystnade och dolde ansigtet i sina händer, ett rof för de mest stridiga känslor. Abbedissan behöfde sjelf en stund för att återvinna I sin fattning, förskräckt som hon var öfver detta fenomen, hvarpå hon aldrig sett något motstycke. Derefter svarade hon: — Min dotter, den sinnesrörelse jag ser hos er, den moraliska förvirring hvari ni är försjunken, den villa för hvilken ni varit utsatt bevisa isynnerhet en sak, nemligen att den onde frestaren försöker få makt med er i sista stunden. Han angriper ej blott er själ, utan söker äfven förvända er syn och er hörsel. Vi ha i de heliga böckerna talrika likartade fall. Hör nu på, ty hvad jag säger är allvar. Om ni ej känner er tillräckligt stärkt mot verldslig saknad och verldsliga minnen för att utan betänkligheter kunna tjena Herran och den heliga Jungfrun, så är det ännu tid: säg ett ord och detta klosters portar skola öppnas för er. — Ack! jag har sett förmycket af verlden för att sakna den! svarade den unga flickan i en ton af smärta. — Om det så är, min dotter, skall ni, för att dessa onda frestelser och syner ej må förnyas, redan i dag inträda i böncellen och bereda er att inom tre dagar uttala edra sista löften. — Jag är färdig, min mor; ty ni säger sannt, frestelsen ansätter mig, och om denna villa skulle förnyas så känner jag, att jag skulie förlora mitt lif eller åtminstone mitt förstånd. — Följ mig då till kapellet och börja era böner. Novisen följde henne med nedböjdt hufvud och när dörren till kapellet öppnades, mumlade hennes darrande läppar helt sakta: — Min Gud! det var dock hans röst! Emellertid åkte madame de Seint-Valiez och grefve de Larsigny i fyrsprång framåt vägen till Versailles och anlände till biskopens palats. Prelaten var bortrest för en embetsförrättning. En vikarie som baronessan kände gaf henne närmare underrättelser om hans resa och förklarade hans afsigt vara att stanna vid carmeliterklostret, för att vara närvarande vid en ceremoni då flera noviser skulle aflägga sina klosterlöften. Det var just till följande dag som denna ceremoni var utsatt att hållas. Utan att taga någon hvila uppstego de båda resande åter i vagnen och gåfvo befallning åt kusken att köra till den lilla undangömda köping nära Fontainebleau, hvarest klostret var beläget. Det var tjugo lieues att färdas för att komma dit; biskopen var väntad på morgonen och det var nödvändigt att hinna fram före honom för att befinna sig der vid hans ankomst och framställa sin begäran till honom. Man anlände klockan fyra på morgonen, tog in på det minst dåliga värdshuset och betalade en af husets tjenare för att han skulle stå som skildtvakt och lemna underrättelse så fort prelatens equipage syntes. Derefter sökte de båda resande hemta någon hvila. Valentine och hennes förmyndare trodde i sin ifver att de skulle ha vunnit allt, om de lyckades träffa honom i rätt tid. Ankomsten af en biskop är en stor fest på en liten ort. Innan dagens inbrott voro alla invånarne på benen och sysselsatte sig med förberedelser för ett storartadt emottagande. Madame de Baint-Valiez och herr de Larsigny voro ej de sista ute. De begåfvo sig till det ställe, der den fromme resanden borde stiga ur vagnen och hvilket var I beläget vid pass hundra steg från klostret, nära ett stort kapell. Allt gick som beräknadt var, och när prelaten steg ur vagnen varseblef han våra två resande på samma gång som de lokala myndigheter, hvilka kommit för att mottaga honom. Han tog ett steg fram mot madame de Saint-Valiez, helsade artigt och lyckönskade sig till ett möte, så mycket angenämare som det var oväntadt. . AÖH 1111. 6