Nazir; men, tillade hon med en suck, jag gör mig inga illusioner och jag vet att jag ej är er värdig! — Det var goda ord, mitt barn. De göra mig lycklig och stolt, och eftersom ni kommit in på denna väg skall äfven ni ha er andel af den lycka jag bereder mina vänner. — Era vänner? ... det är visst bra; men er sjelf? — Ack! hvad mig beträffar så vet jag ej hvad ödet har i beredskap åt mig; är det mildt, skall jag tacka Gud derför; är det hårdt, skall jag underkasta mig det med undergifvenhet; döden, det är hvilan. — Nåväl! utropade hon, ni medger sålunda att äfven ni anar någon fara! Oh! misstro Saint-Valiez, Nazir, misstro honom! ... Han hyser mörka planer och är oförsonlig; jag är säker om att han nu förehar något som hotar er, och det är just min förtviflan att ej veta hvad det är. Var derföre vaksam! Och akta er äfven för Portin! Han lugnade henne, lofvade henne att iakttaga all möjlig försigtighet, och sedan han öfvertalat henne att återvända till sitt rum, gick han tillbaka till Mirza, hvars besynnerliga oro förorsakade honom en viss nyfikenhet. Lejonet hade slutligen ryckt upp en af stenarne och kastade nu upp jorden derunder. Dess herre förmådde djuret att lugna sig och sedan han lagt sig ned höll han sitt öra intill den upprifna jorden och lyssnade. Han hörde ett egendomligt ljud, liksom förorsakadt af tunga regelbundna slag, af hvilka hvart och ett kom stenläggningen att skaka. Sedan han rest sig upp efter denna undersökning, lade han åter stenen på sin plats, lät ställets fruktansvärde väktare förstå, att han borde hålla sig lugn och yttrade för sig sjelf i det han aflägsnade sig: — Såder! nu är tiden inne för att handla! Frampå dagen egde ett uppträde af helt olika natur rum. Agan, som varit upptagen af att skrifva vigtiga bref och dessutom hållit en flera timmars rådplägning med sina vänner, kom först på eftermiddagen ned i salongen. Då han upplyftat dörrförhänget, stannade han förvånad. Två personer voro derinne och deras samtal var myc: ket lifligt. Efter åtskilliga ömma blickar och antydningar som Faustina antingen låtsade sig ej förstå eller skrattande tillbakavisade, hade Theobald nu ansett tiden vara inne att sätta den med Seint-Valiez uppgjorda planen i verket och öfvertygad att hon ej längre skulle kunna motstå honom var han nu som bäst i farten med att förklara sin låga. Mer och mer lifvad i samma mån som hans framgång var ringa, instruerad af den sluge Saint-Valiez och öfvertygad att det skulle vara förenadt med fara för hans systers höga bestämmelse att längre låta agan vara under inflytande af den förföriska demimondedamen, var han nu inne på löftenas och edernas område. — Se så, nog, min vän, sade hon småleende; ni ser att det är förspilld möda. Återvänd till Azelia och akta er så att hon ej får veta något om detta lilla snedsprång. Men den vackre Thåeobald, som tog denna mildhet för svaghet, fördubblade sina bemödanden och sin vältalighet. — Ni måste älska mig! Jag har fått den iden i mitt hufvud. Ingenting skall bli mig för dyrt för dess realiserande. Faustina, min engel, tycker ni då så mycket om denne perser? — Ofantligt. — Ärelysten och högmodig smickrar ni er kanhända med att bli hans hustru? — Hvarför icke? — Nåväl! nåväl! ... utropade han, i det han knäföll framför henne, om jag erbjöde er att bli min? ... Hon behöfde ej göra sig mödan att svara. Draperiet veks åt sidan och persern framträdde lugn och allvarlig, med sitt lejon vid sidan, hvilket började gå omkring sprätten. Dennes ifver slocknade så hastigt att han icke en gång hade styrka nog att lemna sin komprometterande ställning på knä framför den unga qvinnan. — Antag! yttrade Nazir lugnt till Faustina, som sjelf erfor en viss farhåga, icke för sig sjelf, ty hon hade intet att förebrå sig, utan för sin löjlige tillbedjare. — BSeså, min herre, tillade Nazir, ni ser att mademoiselle väntar på att ni skall förnya ert anbud. Är ni ej färdig att gifta er med henne? Den olycklige Thåobald mötte på ena sidan perserns kalla blick och på den andra lejonets grönaktiga öga. Han blef så blek, att det var ömkligt att se, och trodde sig redan vara till hälften uppslukad. — Jo . .. jo... jag är färdig! Jag upprepar det, jag svär det. — — Uen jag, svarade Faustina i det hon rätade på sig med det behag och den värdighet som hon vid ätskilliga tilltällen visste att antaga, men jag vill ej veta af er! — Ah! yttrade han, utan att rätt förstå hennes mening. — Se så, stig då upp, min herre, ni inger mig medömkan, tillade hon med en ton af krossande förakt. — Ni förkastar mitt namn, min hand och min förmögenhet ! — Behåll det åt Axlia. Faustina har upphört att tillhöra er verld. Hädanefter skola en ren lefnad och afhållsamheten från ett sällskapslif, som hon förut alltför mycket eftersökt, försona det förflutna. — Rätt! yttrade Nazir till henne, rätt! ... Den är sådan jag velat se er. Ni skall ej ha behof, hvarken af denne herre eller af någon annan; det är jag som vill sörja för er framtid, och mina penningar äro rena. Hon fattade med hänförelse hans hand och tryckte den mot sina läppar. — Hvad er beträffar, återtog Nazir kallt, kan ni gå. Var utan fruktan, mamselle Azelia skall förbli okunnig om hvad som händt. AAA. ls Tr 4 som oe ann a AR