nykomne. — Desir6! ... det är Desire! ... utropade barnen; vill du ej omfamna oss, vår goda vän? Han hade svårt att afhålla sig derifrån; men med en ansträngning lyckades han dock till en början beherrska sig. — Goddag, mina englar, sade han, goddag; men ni bedraga er, mitt namn är ej Dåsir utan Ali. — Du kan ej få mig att tro det, sade den lilla flickan, och jag kände redan förra gången igen dig, fastän det då var natt! Jag är din lilla Adele ... din stackars lilla Vinaigrette ... — Och jag är Gaston! Hvad det är styggt af dig att på detta sätt förneka oss! — Ah! saperlipopette! utbrast han, slutligen öfvervunnen, huru kunna ni känna igen mig? — Bastan har kännt igen dig, han också! Eller hur, min snälle hund, det är ju Desir6? ... Bastan uppgaf några glädjetjut till svar och började smeka alla; innan Ali hade tid att vända sig om och återhemta sig från den rörelse han erfor, kom den unga qvinnan och förenade sig med gruppen samt omfamnade äfven hon den som hon ej varit den sista att igenkänna, ty det var honom hon hade att tacka för sitt barn. — Nåväl! ja, sade han, eftersom ni nödvändigt vilja det så kalla mig Desir, kalla mig Poucet, kalla mig Vertde-Gris, kalla hvad ni behaga; men ledsaga mig framför allt till herr de Larsigny och madame de saint-Valiez ... Det är högst angeläget! — Oh! min Gud! utropade den unga qvinnan, blekare än vanligt och med tårar i ögonen, min bror! Ett enda ord, bästa Desire, säg har det händt min bror något ledsamt? — På min ära! utropade budbäraren, man har förbjudit mig att öppna munnen; men jag skulle vara alldeles utan hjerta om jag läte några tårar stanna i en så förtjusande dams ögon ... Allt gär bra, mycket bra! Men jag ber er, fråga mig oj mora. — Tack! sade hon med ett uttryck af uppriktig erkänsla, tack! ... Barnen drogo honom bort till herr de Larsigny, som blifvit utlockad af deras röster. På qvällen af denna vigtiga dag begaf sig Aga-Nazir, som ej kunde tänka på någon sömn så länge saker af så allvarsam natur togo hans uppmärksamhet i anspråk — han begaf sig, säga vi, då han trodde alla i huset vara fördjupade i sömn, till det hemlighetsfulla rum, hvars bevakande var anförtrodt åt Mirza. Då han inträdt i det stora rum som låg utanför lejonets, stannade han förvånad af en ovanlig omständighet. Mirza utstötte dofva rytanden och tycktes vara mycket orolig. Det var ej på detta sätt han brukade helsa sin herre, hvars annalkande hans goda väderkorn lät honom på långt håll ana. Nazir närmade sig ända till luckan på hans dörr, betraktade honom derigenom och såg honom med utspända klor och brinnande ögon försöka upprifva en af de stenar som utgjorde golfvet i rummet. Persern stod ett ögonblick stilla och betraktade honom öfverraskad, derefter kallade han sakta på honom. Vid detta välbekanta ljud, skakade det väldiga djuret sin mahn och vände sitt uttrycksfulla hufvud emot honom. Man läste der oro, otålighet och vrede. — Ici, Mirza! yttrade Nazir i befallande ton. Mirza lydde, men motvilligt, och såg under det han närmade sig tillbaka till den plats der han nyss skrapat mot stenen. Han gick ända fram till dörren, reste sig der och satte hufvudet intill öppningen, utstötte ett långt rytande och fästade på sin herre sina stora förståndiga ögon; derefter vände han åter tillbaka till sitt hörn på ett sätt som tillkännagaf en uppmaning att följa honom. Nazir betänkte sig ännu en minut, derefter lade han utan brådska handen på nyckeln. Dörren var redan halföppen då han hörde ett svagt buller bakom ig. Han tillslöt åter dörren, vände sig hustigt om och varseblef Faustina. — Huru! sade han, ni här! ... Hvarföre har ni ej gått till hvila? — Jag hade redan lagt mig, sade han, men har ej kunnat somna. — Hvad är det som oroar er? Hvarföre kommer ni och söker mig här, hvarest, såsom jag redan förberedt er på, Mirza kunde glömma sin vanliga mildhet. — Alltsedan i går, alltsedan den rysliga scen då Mazikoff dog under våra ögon, är jag orolig och ett rof för de dystraste tankar. — Låt höra, låt höra, mitt barn, sade han med godhet i det han drog henne till en stol, på hvilken han lät henne sätta sig, och nära hvilken han sjelf tog plats, vi skola ej skapa några inbillvingar. En dylik händelse midtunder en fest har, det förstår jag nog, gjort ett djupt intryck på ert sinne. Men deri ligger i sjelfva verket ingenting så särdeles utomordentligt och ingenting som efter min åsigt berättigar era farhågor. — Ni har utan tvifvel rätt, bäste aga, men mina känslor låta ej resonnera bort sig. Det är en oöfvervinnelig fruktan, en känsla, som inger mig mindre farhågor för mig än för er; jag fruktar, jag vet ej hvilken snara, hvilket försåt ... Nazir, hvarföre tillåter ni mig ej vaka hos er och öfver er? Då ni ej kan sofva, så måste ni äfven låta mig vaka. — Haf förtroende för mig, svarade han, och säg mig hvad som förorsakar er sådan oro? Är det verkligen och ensamt den sista nattens händelse? — Nej, sade hon i det hon tankfullt skakade på hufvudet, det är ännu någonting annat. — Ni har nu på en tid så sällan träffat SaintValiez? ... — Ja ... och det är just det som förskräcker mig, eftersom det ej finnes något medel att dölja en sak för er! ... Han har velat återtaga detder skrinet som ni tog Aga ar aah som innehsller Annar af vinst för hanam Ach