Han kastade en blick omkring sig: — Hvad: äfven ni är här, min vördnadsvärde vän! tillade han, i det han gjorde ett försök att räcka sin hand åt grefven, som skyndade att trycka den emellan sina, och derefter lade Amdålies i den hand han redan fattat. Under tiden hade husets tjenare skyndat att bortföra de rysliga qvarlefvor efter den olycklige, åt hvilken Mirza skänkt en alltför ädel död. De hade äfven burit undan juveleraren, som fortfarande var rof för slaganfallet. Den eländiges lott var att, såsom straff för så många samvetslösa brott, förtvina i en hemsk dårcell, ett rof för förfärliga hallucinationer. På läkarens befallning förde man honom direkto till Charenton. Andra personer, hvilkas ansigten uttryckte en kärleksfull oro, visade sig nu vid salongens tröskel. Det var Valentine, Annette och Marcelle, ledsagande den blinda grefvinnan. Skottet från Saint-Valiez pistol hade hörts öfver hela huset; alla kommo för att se huru sakerna stodo. — Min son! för mig till min son! Jag måste höra honom tala, jag måste omfamna honom om jag ej skall tro att han är död! ropade den blinda. — Kom, min mor, jag lefver! jag är här! Hon närmade sig, och äfven i den ytterliga glädje hon kände öfver att finna honom vid lif beherrskad af sin fixa ide lutade hon sig ned öfver honom och frågade i den stränga ton som vid vissa tillfällen var henne egendomlig : — Har du skipat rättvisa, min son? Vid dessa ord färgades hans ansigte af en lätt rodnad, hans röst återfick sin energi och sin styrka. — Ja, min mor. Alla, alla äro straffade, min faders själ kan hädanetter sofva i frid. — Oh! sade hon i det hon reste sig upp med ett uttryck af obeskriflig tillfredsställelse. Gud är rättvis! Då hon i samma ögonblick kände att hennes dotter stod intill henne, tryckte hon denna hårdt intill sitt bröst och hennes ansigte blef åter dystert. — Nej, sade hon, det finnes ju ändock brott, för hvilka ingen upprättelse är möjlig, offer som ingenting kan hämna. Vid dessa ord närmade grefve de Larsigny sig denna otröstliga grupp, lutade sig intill Marcelle och yttrade: — Mitt barn, jag har varit er fars tillgifne vän; nu finnes han ej mer i lifvet och jag har blifvit en gubbe, men jag har bevarat minnet af denna tillgifvenhet och jag har ett namn utan fläck ... Marcelle, detta namn erbjuder jag er, er och Gaston. — Mig, herr grefve! utropade hon. — Er, ädla flicka, som skall bära det med heder. — Oh, min far! utropade Amålie, hvad ert handlingssätt är ädelt! — Min mor, sade Marcelle till den blinda, ni hör? — Antag, min dotter; din far skall från sin himmel välsigna er. Annette och Jean de Ruzolles hade å sin sida närmat sig hvarandra och samtalade med låg röst. Deras strålande ansigten gåfvo tillkänna hvad det var för ämne som afhandlades. Återstodo Fråderic och Valentine, hvilka voro sysselsatta på hvar sin sida om divanen med att vårda den sårade. Knappt vågade deras ögon mötas, och det var blott med suckar som de utbytte sina tankar. — Min vän, sade Frederic, det är kärleken och lyckan som återställt dig. Jag skulle vara en skugga i denna tafla ... Jag skall ensam återtaga vägen till främmande land. Madame de Saint-Valiez bleknade. — Ni vill resa, herr Fråderic? ... sade hon så lågt att han snarare anade än hörde frågan. — Nej, madame, inföll Raymond, han skall ej resa, ty ni är fri, och ni skulle då aldrig få veta huru högt han älskar er. — Är det sannt, herr Fråderic? frågade hon med ett englalikt uttryck. — Att ni kan fråga det! ... utropade han. — Nåväl! sade hon, i det en sorgsen tanke kastade en ögonblicklig skugga öfver hennes glädje, låt några månader förflyta ... och kom att tala med min förmyndare. — Saperlipopette! ... utropade en ungdomlig röst, här tyckes bli ett allmänt giftermål! Det är blott jag som ingen får! Ah! men låt bara Adele bli litet större. Hvarochen i sin ordning! Allt beror på att man vet vänta! I8nn3 3 J 1 1 ..—