En ung man, Ali, svängde ett papper i luften, bunade sig väg mellan åskådarne ända fram till gallret och då han der varseblef grefve de Larsigny yttrade han till honom: — Tag detta, och läs! ... — Hvad betyder detta? frågade biskopen i allvarlig ton, hvad är detta för skandal? ... Hvem vägar störa denna högtidliga ceremoni? Men en sekund hade varit nog för gubben till att genomögna det papper som han mottagit. — Ja, monseigneur, utropade han i sin ordning, håll! håll ! — Huru! ni också, min herre? sade biskopen. — Ja, jag besvär er att höra mig: Denna unga flicka är ej fri ... lysningen för henne har ej varit laglig det samtycke på grund hvaraf den egt rum är af intet värde! ... — I himlens namn, förklara er! — Ni har sagt att det sordrades hennes fars samtycke; nåväl! hennes far har ej samtyckt! — Herr grefve, sade biskopen strängt i det han närmade sig för att afvända hvad som i hans tycke var en skandal, lugna er, jag ber, och sök få en bättre insigt i saken : det skriftliga samtycket är här, undertecknadt af herr Felix Portin. — Det är svek och bedrägeri: detta barn är ej denne mans dotter! Ett rop af förvåning hördes från alla munnar; biskopen sjelf kunde ej beherrska sin förvåning. Hans blick fistades frågande på Amelie. — Det är sannt, monseigneur, sade hon. — Hon visste det! ... utropade grefve de Larsigny förvirrad. — Men hvem är då hennes far? frågade biskopen. — Jag är hennes far! ... svarade grefven i det han gick fram till det galler hvarigenom dessa frågor vexlats. Då novisen, som var ett rof för de mest stridiga känslor, ej vågade nalkas, tillade han: — Vill du ej komma till mig, mitt barn, och vägrar du att kalla mig din far? — Ack! nej, nej! ... sade hon i det hon skyndade fram ; nej, öfver en sådan far som ni är man lycklig och stolt ! Biskopen syntes emellertid obeslutsam. Grefven räckte honom papperet; det var den förklaring som undertecknats af Asperginos och de närvarande vittnena. — Nu, monscigneur, sade gubben, inser ni att allt hvad som skett är af intet värde, och ni skall återgifva mig henne .. Det är sjutton år — sjutton år sedan jag omfamnade henne! — Mademoiselle, sade prelaten, ni hör och ser att er far återfordrar er. Men jag är säker om att ifall ni har en uppriktig och ihärdig kallelse skall han ej sätta sig emot att ni följer den. — Amclie, sade gubben rörd, har jag återfunnit dig blott för att åter förlora dig? ... — Monseignour, sade hon, tillåt att jag blott ställer en enda fråga till den vördnadsvärde far, försynen liksom genom ett underverk tillåtit mig återfinna; svaret skall bestämma mitt öde. Biskopen steg åt sidan, och den unga flickan närmade sig grefven och yttrade: zo — Min far, jag hade häromdagen en dröm, hvari jag tyckte mig återse herr Raymond de Savarly vid lif? — Det var ingen dröm, min dotter; han ej blott lefver, utan det är honom jag har att tacka för att jag återfunnit dig. — Ah! om det så är, min vördade far, så gör med mig hvad ni behagar! — Jag för dig härifrån, min dotter; jag för dig härifrån, till allas vår tröst och lycka!