— Ja, min onkel, svarade Jean de Ruzolles med fast och värdig röst; ja vi ha återtagit våra ansigten och de namn som tillhöra oss; vi ämna tillochmed återtaga allt hvad man stulit från oss. Hvad ni med rätta kallar vår komedi har varat länge. Men nu återvända de landsflyktige till sitt hem: Aga-Nazir blir åter Raymond de Savarly, Ang-Giang kallar sig liksom fordom Frederic Mähldorff, och jag, jag är ej vidare Eddin-Bey, jag är markis Jean de Ruzolles, som skall straffa fienderna till mitt namn och tillintetgöra dem som vanhedra min familj. — Alla! ... De äro alla här! utropade Cambrai likblek af förskräckelse, i det han sökte dölja sig i en vrå bakom en möbel. — Ja, mina herrar, vi äro alla här, och jag vill säga er hvad som väntar er. Der se ni Portin: han har blifvit idiot; hans brott ha fästat sig vid honom och skola med honom nedstiga i grafven. — Ni Cambrai, som låtit de olyckliga gråta blodstårar, ni skall på galcrerna fylla den olycklige Simons plats. — Simon, hvars oskuld nu är bevisad och som dött af förtyifian. — Ni hr baron ... — Åh med mig är det en annan sak: jag låter icke skrämma mig. I han lagt ut en snara för mig, men det sista ordet är ännu icke sagdt ... Jag skall åtminstone icke dö utan att ha hämnats, och till en början ... Han fattade härvid med en hastig rörelse en pistol, undangömd inom hans rock. — Och till en början denna kula åt dig, Raymond de Savarly, som jag hatar mera än alla de andra! Han utsträckte handen och pistolen aflossades. Med ljudet af skottet blandades tvenne ljud, det ena ett rytande, som skakade husets grundvalar. Då röken skingrat sig, sågo agans folk, som tillkallats af bullret och anfördes af Ali, sin herre stående upprätt mot väggen och stödd af båda sina vänner. Han var dödligt blek och doktorn böll sin näsduk mot sidan af hans panna, hvarifrån en blodstrimma utträngde. I andra ändan af rummet sänderslet Mirza med sina klor ett lik, hvilket Ali förgäfves sökte frånrycka honom. Det var Saint-Valiez döda kropp. Cambrai hade begagnat sig af den rådande förvirringen och smugit sig tillbaka samma väg som han kommit. Olyckligtvis för honom skulle han dock icke hinna långt. Vid utgåendet ur tunneln blefvo han sjelf och tvenne af hans medbrottslingar, Ambroise Palogne och Mathurin emottagne af flera polisagenter. Det må tilläggas att de båda Blairzots, trogna sin vana, hade begifvit sig på flykten vid första tecken till allarm och lyckats undkomma razzian. Läkaren gaf ett tecken åt domestikerna att skyndsamt lägga sin herre, hvars ögonlock allt mera slöto sig, på den divan som fanns i rummet. Han gaf nu ej mera något tecken till lif. — Min Gud, min Gud! utropade Jean de Ruzolles, om han måste dö, så låt äfven oss dö! Hvarför taga den bäste och modigaste! Hvarför valde du icke hellre mig, ifall ett offer måste falla? Vid detta utbrott framstörtade en andlös qvinna och kastade sig på knä bredvid den liflösa kroppen. — Dö! hvem skall dö? utropade hon nästan vansinnigt. — Bed! bed! svarade Frderic allvarligt; hans lif är i Guds händer, och denna sömn är kanhända hans sista. — Nej! det är omöjligt! ... Ni hädar! ... utropade hon i öfvermåttet af sin smärta. Ni vill ej att han skall lefva! .. Ah, jag skall veta att återuppväcka honom, jag. Och lutande sig öfver honom utgöt hon sina heta tårar öfver hans bleka anlete. — Raymond! utropade hon, Raymond, det är jag, Amcelie, jag som älskar dig, förstår du? ... : Den unga fickan hade rätt. Hennes röst egde förmågan att återkalla denna själ, hvilken redan var på väg att fly. — Hvem ropar mig? frågade han med redan slocknad röst; hvem har sagt sig älska mig? — Jag, det är jag! ... Raymond! Raymond! lef, jag besvär dig! Han öppnade åter ögonen, långsamt, liksom han slutit dem, och såg sin skyddsengel knäböja vid sin sida. Ett svagt smålöje färgade hans bleknade läppar. — Amåelie! ... utropade han, Amålie! ... är det möjligt? ... Ni sade? ... Ack upprepa det ännu en gång! Detta ord uppväcker mig åter! Hon förde sina läppar intill hans öra och hviskade helt lågt: — Ja, jag älskar dig Raymond! — Ah! hvad jag känner mig lycklig! utbröt han.