— cambrai! Saint-Valicz! utropade han, troende sig drömma, ni här, i detta hotell, hos Aga-Nazir. — Tyst, ingen nyfikenhet, svarade Cambrai. Huru har ni sjelf kommit hit, min gode vin? — Helt enkelt. Det är fest i afton hos Aga-Nazir. Jag kom för tidigt. Hans page öppnade för mig denna aflägsna salong, och i väntan på att Nazir skulle mottaga mig satte jag mig och insomnade. Jag är här liksom hemma hos mig sjelf. Agan behandlar mig med en välvilja ... — Jag vet, jag vet, afbröt baronen, men vi som ej äro bjudna till festen, vi aflägga här ett besök af annat slag. — Hvad vill ni säga? Ett buller hördes vid hufvuddörren till salongen. — Tyst! .. hviskade Cambrai lifligt och blef mycket förskräckt. Han blåste ut ljuset och ville fly undan bakom ett förhänge. Det var ej mera tid dertill. Rummet upplystes liksom genom trolleri, och tre personer trädde öfver tröskeln. Portin, baronen och Cambrai ryggade med förfärad blick tillbaka till motsatta ändan af salongen. — God afton, mina herrar! yttrade den som gick mellerst af de tre personerna och hvilken nådde ett halft hufvud öfver de andra. Alla tre voro klädda i europeisk drägt och intet erinrade hos dem om en främmande härkomst. De hade svarta rockar, igenknäppta öfver bröstet. — Aga-Nazir! utropade Portin, i det han pekade på den som höjt sin röst. — Nej, hr Portin, svarade han, Aga-Nazir finnes icke mera till och darrningen i er röst bevisar att ni igenkänt Leonard Dorbans, eller snarare Raymond de Savarly. — Raymond de Savarly! upprepade juveleraren, i det han tycktes liksom sjunka tillsammans under sin förskräckelse. — Ni trodde er ha dödat mig bättre, icke sannt? återtog den unge mannen i bitter ton. Och I äfven mina herrar? ... Men olyckligtvis är Seinen en opålitlig medbrottsling, och era handtlangare, som hade alltför brådtom, gjorde sig ej mödan att se efter hvad jag hade i handen dender natten på invalidbron. Det var en knif med dubbel egg, hvars klinga var öppen. Då ni störtade mig i floden, hr de Saint-Valicz, hade jag redan afskurit tåget hvarmed man bundit mig om kroppen. Ett isstycke, som händelsevis flöt förbi, tjenade mig som flotte, och jag har så förträffligt öfverlefvat hela affären, att ni nu ser mig här. — Oh fördömdt! mumlade Portin, som med purpurrödt ansigte och blodsprängda ögon stödde sig mot väggen. — Det ser ut, mina herrar, som om I velat vara närvarande vid den fest jag i afton gifver ... en fest för att fira mademoiselle Amclie Portins utträde ur det kloster i hvilket man velat begrafva henne. — Hvad? hväste Portin för hvars öron allt hvad som sades blott lät som en susning, till den grad stockades blodet i hans hufvud. — Jag säger att edra brott nu ha ett slut och att grefve de Larsigny har återfunnit och tagit tillbaka det barn ni frånstulit honom, för att låta honom skänka sin förmögenhet åt er egen dotter. — Ah! ... Ahl... Jag qväfs! ... rosslade den eländige, i det han sjönk ned mot mattan. Denna gång hade blodslaget fullbordat sitt verk, icke tillräckligt för att taga hans lif, men tillräckligt för att försätta honom i ett tillstånd värre än döden. Han rullade omkring på mattan i ett ohyggligt nervanfall och blef slutligen maktlös liggande utefter muren. Hans gamla fiender, som voro närvarande, hans gamla vänner, brydde sig dock ej om att sysselsätta sig med honom. — Och jag, hr de Saint-Valiez, känner ni igen mig? yttrade en annan röst. Den som uttalade dessa ord ställde sig stolt framför baronen, hvilken skummade af raseri. — Ja, svarade han med afbruten röst, jag igenkänner er alla: — Du är Fråderic Mähldorff, den falske anamiten. Du låter således icke mera kalla dig vid ditt cochinchinesiska öknamn, du falske mandarin, som ville blifva min nustrus älskare. Fräderic gjorde en rörelse af förtrytelse, men innan nan öppnat munnen hade den ursinnige i öfvermåttet af itt raseri tilltalat den tredje af sina motståndare. — Och äfven dig känner jag igen, Jean de Ruzolles. Det synes som om du kastat din taregslöja på sophögen, min käre systerson! ... Ah, det var orätt; förklädnaden passade er förträffligt, mina herrar, och ni voro mycket