1 Jqemval 10Smunmmer 10TSAHaS a 8 010. — MICHE annat inflytande på de direkta afgifterna till staden, än för så vidt dessa måst ökas, sedan andra inkomstkällor visat sig mindre gifvande; torde klagomålen öfver den nuvarande beskattningen hafva sin egentliga grund i den befrielse, som tillkommit dels fastighetsegarne från visse dem förut särskildt åliggande besvär, och dels de privilegierade näringarne från bördor, dem de förut ensamme vidkännts. I förra hänseendet hade befrielsen hufvudsaksakligen inträdt förr än de nuvarande kommunallagarne blefvo gällande; men den hade dock då åtföljts af en särskild beskattaing å fastigheterna, bestämd att betäcka icke allenast den utgift, som omedelbart öfvertages af staden, utan jemväl en andel i den ökade kostnad, som var en följd af de förbättringar i vissa allmänna anstalter, hvilka anordningen åsyftade att tillvägabringa. Det var således endast kostnaden för dessa förbättringar, hvilken fördelades på fastighetsegarne och de öfj : skattdragande gemensamt; hvaremot nu hela utgiften lärer komma till fördelning på samtlige skattdragande i mån af bevillningen. På dessa sistnämnde fördelas nu ock hela deu börda, som förut ålåg näringsidkarne, såsom motsvarighet till åtnjutna särskilda förmåner; och då den särskilda befrielse från fattigskatt, som förut ofta medgafs de mindre bemedlade, icke nu kan dem tillgodokomma, så må det medgisvas, att fördelningen af de direkta afgilterna till staden undergått en plötslig och väsentlig förändring, som kan gifva anledning till billig klagan, särdeles då det tages i betraktande, att utgifterna betydligen ökats för att fylla tidens fordringar på mera ändamålsenliga inrättningar för säkerheten, sundheten, renligheten, undervisningen och fattigunderhållet m. m. För min del anser jag beslutet om kommunalskatternas fördelning efter bevillningsbidragen härröra från ett förbiseende deraf, att emellan den allmänna beskattningen till staten och den till kommunen befinnes en skiljaktighet, som icke kan, lika litet som den bör, undanrödjas, emedan den har en verklig grund uti det olika förhållande, hvari individen står till staten och till kommunen. Dessutom följer af nämnde beslut en annan olikhet, enär kommunen derigenom blifvit betagen den frihet i lagstiftning rörande beskattningen, som staten för sig utan gensägelse besitter. För att icke beträda området för abstrakta undersökningar, må det vara tillåtet antaga, att förbindelserna till familjen erkännas vara vida mera omfattande, än de till staten. För familjens underhåll måste en hvar sträfva till det yttersta; och så länge han förmår åstadkomma det nödiga, har han icke anspråk på andras hjelp; då deremot hvarie lagligen föreskrifven afgift till staten ovilkorligen berättigar till anspråk, att alla andra medborgare skola bidraga i samma mån efter krafter och tillgångar. Med begge dessa olika förbindelser har den till kommunen likhet deri, att den ålägger uppoffringar; men den skiljer sig dock från begge, emedan förpligtelsen icke är obegränsad, såsom den till familjen, och icke eller så inskränkt som den till staten. Det förra förstås af sig sjelft; och det senare grundas derpå, att äfven om statsanstalterna i månget hänseende kunna vara mindre väl ordnade, det personliga obehaget deraf i allmänhet icke är så kännbart, som om förhållanderne inom kommunen äro ogynnsamma vare sig för hemfriden, för renligheten eller för sundheten. Alla dessa och dylika förhållanden inom kommunen ligga en hvar närmare och ingripa under nästan alla omständigheter i det enskilta lIeifvet. Det är egentligen detta förhållande, som blifvit förbisedt, ehuru det bordt lätt vinna erkännande der, såsom i vårt land, omsorgen tör den behöfvande liken blifvit lagd helt och hållet på hommunen. Då man sålunda inom denna anvisat den ene medlemmen för sitt underhåll till den andre, har man ju pålagt den senare en skyldighet, som eljest tillkommer honom endast i förhållande till sin familj; och sedan man derjemte, såsom vederbör, lemnat inflyttningsrätten fri, men också derigenom gjort utgiften för audras underbåll obegränsad