eerlden. Hon var klädd såsom nuit etoilee (stjernenatten). En hvit florsklädning med silfverpaljetter, smycken uteslutande af silfver och på pannan ett kors af samma metall och infattadt med diamanter; sådan var den drägt hon bar. Låtom oss nu öfvergå till herrarne. Den ene af dessa bar en armenisk drägt, så noggrann att ingen skräddare i Paris, tillochmed efter de trognaste ritningar, skulle kunnat förfärdiga en sådan. Den hade säkerligen blifvit köpt i någon österländsk bazar och ursprungligen varit bestämd för en pascha. Denne person var ej längre ung, men hade stora anspråk på att synas det, och hans eleganta hållning samt lediga sätt, de rika bruna lockarne, hvaribland dock, isynnerhet vid tinningarne, ett och annat grått hårstå förrädiskt stack fram, gåfvo tillkänna att han ännu var i sin kraftfulla mannaålder. De delar af hans ansigte som masquen lemnade obetäckta, hans brinrande svarta blick och det energiska draget kring munnen tillkännagåfvo hos honom en sällsynt viljekraft. Att dömma af denne mans afbrutna och något konstlade glädtighet, af det sätt hvarpå han i vissa ögonblick lät sina mera hånfulla än vällustiga blickar öfverfara de skatter som så många andra afundades, borde han tillhöra det slags naturer, hos hvilka ständigt nya begär efterträda de redan tillfredsställda och som för att tillfredsställa en nyck kunna trampa under fötterna hvad andra eftersträfva och hålla i heder. Den dame som valt att representera elden hade i honom sin riddare.