gon, att en spänning inträdt mellan Frank rike och den påfliga regeringen. Vi önsknaturligtvis, att denna spänning må antag. den karakter, att Frankrike, påfvens ena stol ben, drager sig undan och låter Pius raml: med tiar, kräkla, tofflor och allt. Denna spän ning måste naturligtvis i så fall förskrifva sig från påfveregeringens envisa vägran att ing: på någon underhandling, hvilken skulle få ka rakteren af en eftergift för Italiens national: önskan. Det ligger häri något, som kanske kan finna uttydning uti en pikant instruktion från grefve Bismarck till Preussens gesandt i Flo. rens, ur hvilken vi här vilja meddela ett stycke. som våra läsare icke må förbigå (denna instruktion har visserligen förklarats vara tillagad och oäkta, men tillochmed Köln. Zeit. antager den vara riktig och sjelfva Kreuzzeitung återger densamma): Ers exe. torde erinra sig baron Ricasolis oväntade afsked, hvilken vi voro vana att betrakta som en , bärare af nationala sträfvanden och representant för en i förbund med Tyskland verkande italiensk politik. Hans afskedande var oväntadt, och vi äro nödsakade att söka bevekelsegrunderna dertill på ett fält, som undgår vår iakttagelseförmåga. Den europeiska pressen betraktade då den vexling, som lät Ratazzi träda i Ricasolis ställe såsom början till en ny era för den italienska politiken, hvilken valt det franskt-österrikiska förbuudet mot Preussen till grund och det Schwarzenbergiska Osterrikes otacksambet mot Preussen till törebild i hänsyn på Preussen. Eders Exc. torde erinra sig de rykten angående allianser mot Preussen, med hvilka tidningarne sysselsatte sig, beträffande Frankrike, Italien, Österrike, älven med inblandande af England, tills i Frankrike den visa och fredliga politik, som kejsaren personligen aldrig förnekat, erhöll öfverhand. Det kom vid den tiden ej till vår kunskap, att dessa sträfvanden, såframt de öfverflyttats på praktiskt område, mötte afgjordt motstånd å Italiens sida. Först sedan Salzburgersammankomsten ådagalagt Österrikes bestämda vägran att inlata sig på dylika allianser, tystnade älven de osfic ösa och andra ryktena om beredvilligheten till förbund mot Preussen, utan att bafra vederlagts uti Italiens officiösa press. Några veckor derefter och knappast en månad gedan, från i dag näknadt, erhöllo vi, såsom E. E. vet, först underrättelse om underhandlingar, hvilka skulle pågå mellan Frankriko och Italien för åvägabriugands al en förändring i septemberkonventionen i hånsya till dess tillämpning på de påfliga besittningarne; rykten, hvilka från flera håll bekräftades, men först efter Garibaldis häktande (första gången) trädde öppet i dagen. E. E. vet bäst sjelf, att, om sådana underhandlingar egde rum, desamma dock hemligshällits för er å Italiens sida. Dessa omständigheter, i förening med andra iakttagelser, som vi kunde göra ur E. E:s berättelser, hafva här hittills förbindrat hvarje tvifvel om den fortvarande fullständiga öfverensstämmelsen mellan den italienska och den kejserligt franska regeringen. Vi hade något skäl att antaga, det italienska regeringen tror sig kunna ända till en viss grad i afseende på det romerka området räkna väl icke på bifall, men likväl på afhållsamhet å Frankrikes sida. Vi skulle ansett oss indiskreta, om vi ej afvaktat den italienska regeringens initiativ till inledandet af underhandlingar. Vi ha hvarken i Florenz eller Paris gjort frågor rörande arten af förhandlingarne mellan de båda kabinetterna. Jag har på sin tid underrättat E. E. om, att jag af euskilda personer på mycket förtroligt sätt sonderats rörande Preussens åsigt om ett företag mot Rom, och att jag svarat dem, att det för oss ej föreligger något skäl att icke betrakta den nuvarande italienska regeringen såsom vänskaplig, och att jag derför ej kunde utan hennes vetskap underhandla om italienska angelägenheter. E. E. skall deraf ha funnit, att den oklarhet i afseende på vår ställning till I1slien, hvari Ricasolis ersättande af Ratazzi och den på honom följande phasen uf den italienska politiken försatt oss, icke förmått konungens regaring att å sin sida uppgifva den fullkomligt lojala hållning, som föreskrifvits oss af vår tradition gentemot vänskapliga regeringar. Men vi kunna Ika litet frigöra ess från den pligt till försigtighet, som pålagts konungens regering genom hennes ställning i spetsen för ett stort förbund. Det omslag från den invnerligaste öfverensstämmelse mellan Italien och Frankrike, på hvilken vi hittills hade anledning att tro, till en spänning mellan båda makterna, hvilken gjorde det möjligt att anse en brytning emellan dem för sannolik, var alltför plötsligt, för att vi skulle varit berättigade, at betrakta len derigenom skapade situationen såsom otvifvelakig och afgjocd. Jag har ej ett ögonblick trott på örtalet, att öfverensståmmelsen mellan Ratazzi och Puilerikabinettet allt hittills icke upphört, att dramats utveckling ända till slutscenen varit å båda sidor örutsedd, och att det ännu i dag, oaktadt den hoande hållningen å båda sidor, endast är fråga om att konstatera om det är möjligt, för den allmänna mevingen i de båda länderna, att den bör göra en delning f det romerska området till stad och land antaglig Jag tror gerna, att den återhållsamhet, som miisteren Ratazzi på senare tid iakttagit emot oss, är n naturlig följd af dess ställning, och drager deraf cko den slutsatsen, att detta kabinetts förbållanden ill de andra makterna måste vara af en för Preussen etånklig karakter. Men en sådan makt som Preusen kan under nuvarande förhållanden endast med fullomligt säker grundval, med klar ölversigt öfver chackbrädet intaga sin stallning, och denna grad af äkerhet har jag, det mäste jag öppet tillstå, icke i ! en mån, som Ni tyckes ha skapat den ur Edra peronliga intryck efter Eder enskilda uppfattning. Jag i r ej alldeles fri från den fruktan, att Preussen skulle : id en inblandning i tvistigheterna mellan kabinettet 1 datarri och dennes forna vänner i Paris spela den påkallades roll, hvars inblandning i husliga tvister drager honom båda parternas ovilja. Den tanken, tt konung Victor Emanuels och de hans hjerta när! deast stående politiska männens sinnelag lätt skulle unna vid den italienska vågens svängningar mellan rankrike och Tyskland, äfven mot ministrarnes vilja, ifva utslaget till förmån fär Erankeila skall ov — —-.—— — 2—