ribaldi, vare sig att han fått underrättelse om angreppet, eller att rörelsen öfverensstämde med hans planer, assändt en kår rödskjortor, för att bemäktiga sig Tivoli, som han trodde vara blottadt på trupper. Garibaldi stötte mot de påfliga, hvilka kastade dem tillbaka. Detta skedde kl. 4. Kl. 5 blef striden allmän. Alla de påfliga kårer, som satt sig i rörelse mot Monte Rotondo, fingo befallning om att angripa. Det från alla sidor kringrända Monte Rotondo blef skådeplatsen för en hårdnackad kamp, hvilken efter några timmar slutade med garibaldisternas fullständiga tillintetgörelse. Blodbadet var förfärligt. 300 jernvägsvagnar, som man reqvirerade från italienska gränsen, voro knappast tillräckliga, tör att upptaga alla de sårade. Vi veta ännu icke bettämdt, om de franska trupperna deltogo i striden. Men säkert är att de följande dag skulle kämpa med. Dock är det sannolikt, att den franska fanan icke förblifvit främ mande för segern vid Monte Rotondo. Den stora framgången och de påfliga truppernas ringa antal låter oss antaga det; för öfrigt kan man tillskrifva det stora antalet af döda och sårade allenast Chassepotgeväret, hvarmed endast våra trupper voro beväpnade. Det skulle omellertid vara eget nog, om Frankrike, till tack för den tjenst det sålunda gjort påtvedömet, skulle komma i gräl med just detta. De transka tidningarne och derll organer af så olika färg som Libertå, Epoque och Ta France — påstå nemlisen, att en spänning inträdt mellan Frankike och den hpåfsliga regeriogen. Vi önska naturligtvis, att denna spänning må antaga len karakter, att Frankrike, påfvens ena stolven, drager sig undan och låter Pius ramla ned tiar, kräkla, tofflor och allt. Denna spän sing måste naturligtvis i så fall förskrifva sig rån påfveregeringens envisa vägran att ingå så någon underhandling, hvilken skulle få kaakteren af en eftergift för Italiens nationala nskan.