tiga, öfvergär utskottet till de speciella förslag det har att här framlägga. I detta hänseende möter då först frågan, hurnvida för Sverige är lämpligare att hafva en arme, sammansatt allenast af beväring. d. v. 8. en s. k. tolkbeväpning, eller en arm, sammansatt al stam och beväring i förening. Det kan löna mödan at: ordagrannt lära känna hvad utskottet i denna vigtiga principfråga yttrar. Utskottet säger nemligen: Hoa många är den föreställningen ännu djupt rotad, att en beväriogsarm för massan af befolkniugen skulle medföra vida mindre uppoffringar af tid (dagsverken) och penningar än en arme, sådan som Sveriges nuvarande, d. v. s. sammansatt af stam och beväring. Desse betrakta följakuligen folkbeväpningen såsom en lindring i sörhållande till den närvarande krigsbördan. Denna föreställning torde dock hvila på ett misstag. Ty just genom tillvaror af en väl öfvad stam, bestående icke allenast af befälskadrer, utan äfven af trupp kan en betydlig lättnad beredas massan af värnepligtige i afseende på personliga uppoffringar, äfvonsom fordringarna på dess krigsbildning betydligt nedsättas. Men i samma stund stammen borttages, måste krigsbildningen ökas lika mycket som förut stammens och beväringens sammanlagda samt i allmänhet uppbringas till en sådan höjd, att beväringsarmen med hopp om framgång kan motstå atminssone en lika stor styrka ficndtliga och krigsvana trupper. Hvad detta vill säga, kunna vi lätteligen se på grannlandet Danmark, som eger en ren beväriugsarmå, men der sammanlagda tidvn för krigsbildningen anses böra uppgå för de olika vapnen till en tid af mellan ett halft och två år i garnison och läger, för att icko tala om Preussen, som af hvarje värnopligtig fordrar 3 års garnisonstjenst. Den invändningen, att den felande krigsbildningen skulle kunna ersättas genom massornas storlek, bemötes af utskottet dermed, att erfarenheten alltia visat, att stora oöfvade massor äro låugt mera ohandtenliga samt långt lättare kunua sprängas än en mindre, men väl öfvad trupp; bvarjemte utskottet pape kar den vigtiga omständigheten, att krigsbördan derigenom ingalunda ökas, utan endaat kastas på ett annat håll, i det kostnaderna måste långt mera ökas genom anskaffande och underhåll af den betydliga materiel, som för de större massorna blir erforderlig, äfvensom för ökadt antal befäl. Den fördel stamsystemet medför att bilda en stomme af härdade krigare, har jemval i alla andra europeiska stater blifvit paaktad, hvilka derför till och med underkastat sig betydliga uppoffringar. Och yttrar utskottet slutligen rörande detta system: ÅStamsystemet torde således, rätt uppfattadt, kunna anses såsom en verklig lindring sor en svag befolkning, som under ett strängt klimat af en bård natur måste söka sitt uppebälle samt derför ej under längre tider för krigsbildningens skull kan beröfva näringarna alltför många armar. Klart är äfven, att en arm6, sammansatt al stam och beväring i förening, ej kan vara dyrare än en ren beväringsarme af samma styrka, ty kostnaderna för stammens ökade krigsbildning motvägas al dem för beväringens minskade, hvarjemte kostnaderna för befäl och mater.el alltid blifva desamma. Sedan utskottet slutligen gifvit det erkännande åt det rena beväringssystemet, att det möjligen i en aflägsen framtid, när landet blifvit mera odladt och befulkadt, mera tid utan olägenhet kan egnas åt krigsbildningen, samt den senare huunit inga i folkuppfostran till den grad, som är nödvändig för en folkbeväpning, kan blifva tillämpligt och fördelaktigt Men unuuer närvarande tid anser utskottet det alla minst för en mindre stat vara radlig att brådstörtadt övergå till och experimentera med en ny krigstorfattning. — Genom alla dessa m. fl. skäl leder utskottet sig till sin i I:sta punkten här nedan omförmälda hemställan, eller att svenska armen skall bestå af befäl och trupp samt beväring. Den andra vigtiga priuciptraga, som utskottet haft att behandla och som i 2:dra och 3:dje punkterna besvaras, är den om indelningsverkets bibehallande eller npphäfvande. — ULekottet har i detta fal: valt den medelväg, som under dessa forhallanden synes vara den naturligaste, om också ej den lättaste, att nemligen bibehålla de fördelar indelningsverker eger, men söka en organisation, som ej åtlöljes al de manga olågenheter och bördor, som indelningsverket medtör. — I detta hänseende förekommer vigten der af, att den blifvande stamtruppen i afseende på anskaffning, krigsbildning och förläggning sättes pa samma fot som hittills den inuelta soldaten, emedan just i dessa hänseenden indelningsverket framter sina mest fördelaktiga och utmä kande drag. I afseende på indelningsverkets olägenheter åter anför utskottet, sedan det ingått i en kort historik öfver detsamma, den stora ojemnhet, med hvilken de: tynger på jorden, hafflytande derifran, att befolkniugen tillväxt med olhka procent i olika landskap; de tvister, som naturligen uppstå mellau rustoch rotehållare å ena samt willitå befälet a andra sidan; bostallsjordens olika alkastning samt de korta arrendetiderna. Pa alla dessa skäl anser utskottet ur nationalekonomisk synpunkt tiden vara inne att aflytta indelningsverkot från jorden, hvilket också må anses vara ctt berättigadt vilkor för rustoch rotehallarnes bifall till beväringsskyldighetens utvidgning. I största korthet är detta det räsonnement, som föregår utskottets hemställan i punkten om indelningsverkets upphäfvande. Detta angående de tvenne vigtigaste frågorna: armens sammansättning af stam och beväring samt stammens omorganisation utan indelningsverkets bibehållande.