samt annorstädes, hvilken kan bli för den ryske kolossen i mer än ett hänseende obehaglig. För närvarande råder bland polackarne stor rörelse, derför att konungarikets fullständiga införlifning i Ryssland anses vara nära förestående, under det Preussen å andra sidan införlifvat provinserna Posen och Vestpreussen i det nordtyska förbundet, och från alla trakter, der polska talas, hafva deputerade skickats till Lemberg i Galizien, för att deltaga i rådgöranden om Polens angelägenheter. Man har der kommlt till det resultat, att det ej kan tjena till något att inskränka sig till polackarne allena, om något skulle uträttas, utan man måste arbeta på ett gemensamt uppträdande af alla slaver, med undantag af ryssarne. De slaviska stammarne, säger man, ha hittills varit vanmäktiga, derför att emellan dem ej något sådant inre samband egt rum, att de kunde göra slut på sin beroende ställning. Derför ha från Lemberg afsändts deputerade till ezecherna i Böhmen och Mähren och till sydslaverna, för att bana väg för en öfverenskommelse. Det är tydligt, att man i Österrike måste med välbehag åse denna rörelse, hvilken är på samma gång riktad mot dess båda farligaste antagonister, Ryssland och Preussen, och kan äfven göra det för Österrike möjligt att bli i någon mån herre öfver situationen i Orienten samt hinna knyta nära allians med Frankrike och Italien. Att detta närmande för öfrigt redan hunnit ett godt stycke väg, visar sig af flera tecken, äfven om de preussiska tidningarne icke nu så ofta idisslade, att Beust genom sitt tillvägagånde bringar Österrike mot sin upplösning. Den ministeriella Florenstidningen AItalie för t. ex. ett språk, hvilket är ytterst vänligt mot Österrike, men bittert mot Preussen. Bladet säger, att den enhet Preussen nu åvägabragt i Nordtyskland är ett farligt verk, tillkommet under trumpetstötar med fältlägrets och kasernernas disciplin, hvarför den ej heller kan alstra annat än despotism. Italie vill, såsom hela den fria verlden, att Preussen skulle gå upp i Tyskland, men ej detta i Preussen. Deremot hänvisar bladet med belåtenhet på Beusts tillgöranden i Österrike, hvilken, sedan han nu försonat regeringen med Ungern, äfven vill göra detsamma för de öfriga folken, ezecher och polackar, hvarför desea böra understödja hans sträfvanden. Er åsigt, som mycket riktigt motiveras med or1 den: Ryssland och Preussen skulle annars i kunna lätt draga fördel af schismen, emedan! de utan tvifvel skola infinna sig, att dela arfvet efter det österrikiska huset. I sammanhang härmed må nämnas ett upprop från den italienska nationalkomitön till; det under Österrike ännu lydande Välska Tyrolen, hvari befolkningen uppmanas till tålighet och lugn och hvilket åttöljes af en skrifvelse från kejsar Napoleon, hvars märklighet ej kan undgå någon. i Brefvet är dateradt S:t Cloud d. 27 Aug. 1866 och adresseradt till ordf. för det italienska centralutskottet i Trient, hvilken till kejsaren öfverlemnat en adress med bön om, att han måtte verka för Välska Tyrolens förening med Italien. Skrifvelsen lyder sälunda: Min herre! Jag har läst eder skrifvelse med intresse och ser med nöje, att ni ständigt har för öÖgonen, huru maktpåliggande det är, att våra båda länder (Österrike och Frankrike) i samdrägt fullfölja samma mål. Jag förstår, att Italion gerna vill ha Välska Tyrolen, men det kan ej komma i besittning deraf, om det icke ställer sig i ett vänskapligt forhållande till Österrike och helt och hållet glömmer det förflutnas hat och agg, för att allena lita på do gyllene utsigterna för framtiden. —Jag beder or mottaga o. 8. Vv. i Napoleon. ! Detta bref innehåller en tydlig hänvisning på den europeiska politikens närmaste ; gestaltning och utvisar, hvad det är för en Åriadnetråd, som skimrar fram genom den politiska intrighärfvan. Det synes neml. lätt, att Frankrike enl. all sannolikhet snart skall med Italien, Österrike, Holland, Skandinavien, polackarne och missnöjda delar af Tyskland bilda en mäktig fylking mot Ryssland och Preussen, om detta senare ej skiljer sigj från den östre jättens ledband, medan det annars tvifvelaktiga England står oförmöget att kunna åter bedrifva något mot tolkfriheten förderfligt spel, på grund af dess allt annat än betryggade ställning till Nordamerikas Förenta Stater och ständigt återkommande inre oroligheter. Irland befinner sig ju redan i fullt uppror, England har ej sluppit fenierna med blotta skrämseln och blod har flutit. Det är ännu alltjemt den orientaliska frågan, som synes ämnad att gifva det närmaste uppslaget till de stundande händelserna. Frankrike har här synbarligen öfvermästrat Ryssland i dettas politik. Ryssland ville neml. ensamt spela rollen af beskyddare för sultanens. missnöjda undersåter, under det både Frankrike, England och Österrike tycktes taga Portens parti. Men efter hand märktes en svängning. Österrike började tala till förmån för Serbien och Frankrike gjorde äf