af stor nytta för till hälften drunknade personer. När de reste up, en af de skeppsbrutna från bottnen af båten talade denne matt. Han hade ingenting mer än skjorta och benkläder på sig och tycktes vara långt framskriden i älder, ty hans våta hår som hängde ned öfver hans ansigte sken med en silf erhvit glans i månskenet. — Hvilken del af kusten ha vi stött på: Ilvad heter denna plats? — Danesheld. — Mitt hufvud! jomrade sig den skenpsbrutne i svag ton. Jag är kall. Gif mig en schal för mitt hufvud. Schalar funnos ej i öfverflöd på stranden, men en af de närvarande tog af sig sin ka pa och denna lades öfver den skeppsbrutne mannen. Han drog kappan öfver sitt hufvud och ansigte, för att skydda dem mot kölden, och en af de skeppsbrutna, en ung man som var fullt klädd, liksom om han blifvit kastad i sjön utan att ha haft en minut på sig att göra sina förberedelser, skyndade att bistå honom. Det syntes att han stod i något förhå!lande till honom, som vän eller tjenare, eller kanhända helt enkelt såsom medhussagerare. Bada voro passagerare, ej sjömän. — Jag skulle vara glad att få honom transporterad i l ett anspråkslöst värdshus, sade den unge maunen, ifall ägor sådant finnes i närheten? — Mitt är ett värdshus och beläget straxt härintill, sade Ravensbird. Vi skola göra allt hvad vi kunna för honom. Vagnen kördes fram och mannen lyftades upp i den