— Wilfred, Wilfred, hvad är detta? ropade miss Bordillion, Tifsll — Hon kom för sent. Tifsio rusade med ett skri på gossen och gaf honom ett slag på kinden. Wilfred Lester slog ej igen: han fick bådar hennes armar fast i sina och höll heane maktlös, gat henne så en lätt skakning och lemnade fritt lopp åt sin näsvisa tunga. Tiftle var halft vansinnig: hon hade alltid hitills varit honom örverlägsen i styrka, men gossen hade nu blifvit henne öfvermäktig. Miss Bordillion skiljde dem åt. IIon bad Wilfred släppa qvinnan och höll honom derefter vid sin sida medin hon frågade efter orsaken till tvisten. Si vidt hon kunde npsticka var det Tiffles fel: helt visst var hon den angri ande, och miss Bordillion, mycket förarg id öfver upptradet, gat henne en lugn men mycket bestama tillråttavisnina. Vojligtvivar der tanken på den fullkomiiga myndighet i huset hon trodde sig snart skola bli iklädd som gat henne mod härtill. Tiffle var ytterst förvånad och en elak blick lyste fram ur heunes små sluga halfslutna grönaktiga ögon — ögon som master Wiltred brukade helt öppet likna vid en katts. — Hennes fel, Margaret! naturligtvis var det hennes fel, yttraa. Wilfred stolt. Hon kan ej låta mig vara i fred. Jag skulle oj sagt någonting till henne om hon lemnat mig i fred. Hon kom framsmygande till mig med sina kattliga steg och hånade mig för det jag ej tyckte om fårstek; flickorna kunna intyga det. Jag kan cj fördraga sådant. Ilon eger ej rätt att bestämna hvad jag