Åras äfven af en större krets svenska läsare. Dikter af Frans Iledbery. S:ockholm. Alb. Hhonnier. Hr Hedbergs sångmö är enkel och utan anspråk, och hennes alster äro, såsom hr II. sjelf uttrycker sig: t — — — blott vilda blommor, Konvaljer och sippor små, Som får enfaldiga sinnen, Blaod tu:vor och stenar stå. I 3 i j De äro ej granna hybrider Af lä dom och snillekraft, De hava hedljunsens färger. Och jattigdom på salt Men älskar du det evenska, Om också det torstigt är, Sa kan du kanske sinna I-n blomma för miunct här. Och att af stunden de föddes För den och för dess kraf. Det är en sik, som de västan dig vilja berömma af Ty ögonblicket är spegeln For evighetees glans, Och intet lefver i tiden, IIVars frö ej i stunden fanns. Och träffar det bördig jordmån, Så barer det skörd i arf At ännu ofödda slägten Och kommande tidehvarf. — Denna diktsamling utgöres till största delen ar ulllällighetsdikter och må väl dersor ej böra bedömas med den stränga kriukens mältstock, om än flera utaf dem mycket väl kunna bestå äfven intör den strängaste kritik, såsom de bekanta sångerna Bellmans Dod och Den tysta kraten. Det allmänna intryck man röner vid genomläsningen af dessa dikter är dock, att bör saknas en tullt poetisk ande. Man märker så sallan denna litekralt hos poesiens vår, som sväller inom tormernas hylsa, för att bryta sig iram och höja läsaren med sig upp i de blänande rymder. Koriligen, man varmes så sällan af dikten sjelf, at dess eld, och man måste i de flesta fall, för att bringas i stämning, aterkalla i minnet der person eller tilldragelse, som dikten är vidnilttad, och sålunda genom minne ia värme! dikten i st ft Wwärwom. Det finnes, som sag It, dock undantag och vi skulle kunna ull bevis derpå framdraga flera sånger, såsom t cx. den vm Paddan. En solstråle föll ittan ekens blad I det ujnyå otembö,ct ned, Och uo, uc kring der så ljus och glad, Och i cjupaste gommor gled. Den föll på en paddas klibbiga hud, Der houagiulttsull och dasig satt, Och ansag oig allra minst for en Gud I sin hålas fuktiga natt. På solstrålen såg hon med giltig blick Och vände sig trotsigt sen, Samt gömde, med dumhetens vreda skick, Sitt hufvud under en sten. Och solstrålen kom hvar morgon igen Men paddan sin stållninz behöll — Visst vär den mäkta besvärlig, men Ur sim gudomsroll hon ej 10111 1 alla händelser skall säkerligen denna deu populäre aramaturgens diktsamling komma ull åtrona sympati och valviljqa af en allmänhet, för bvolken hr Hedbergs lyra alltid så tjenstvilligt strängats. Al C. Ul. Uellins Samlade Svenska hiöotoriska Noveller ha tredje, tjerde och femte hättena utkommit, innenällando flera af dessa noveller och berättelser, som nationen redan tör längesedan lärt sig att äiska såsom sin egerdom. såsom: Sivard Kruses bröllopr, -B.omman på Kinnckulle, Åuna Reibnitz eller Flickan tran Warschau a. fl. For Aandens Sol eller Priostepraasen? Ja eller Nei! kun ingen Vansen!. Hr Brandes vetecknar Nielsens revstemsom en teori, hvilken skall hämma det andliga sramåtmpskridandet, som skall spärra vägen tör hvarje strarvan efter att åvägabringa harmoni mellan sornuft och religion, mellan men-. niskoandens intellektuela och hans etiskt-religiösa åraf, och sålunda stör hvarje arbete!