— riet, helst när siskpriset nedtrycktes till tolje af monopoliseringen. Härifrån räknar man derför tillbakagången i Islands sjöfart. Nu är motviljan mot sjomanslikvet der så stor, satt en köpman vid utrustandet af en jakt knappast kan få tillräcklig besättning bland infödingarne. Då emellertid fransmånnen och Spanjorerna, som hufvudsakligen begagna den s AASPa fisken. genom monopoliseringen för Köpenhamn, förbjödos att handla direkt med de isländska köpmännen, togo de sig :öro att sjelfva sända fiskarefiottor till Island, hvilket franska regeringen, för uppammandet af goda sjömän, gerna ser och befrämjar. Fransmannen beröfva naturligen härigenom isländarne en stor inkomst. En gammal isländsk förord ning förbjuder utländingar fiska på närmare afstånd än 4 mil från land, men den nu gållande gjörätten har förändrat detta afstånd ull hamnhäll. Eftersom Danmark ej kan hullkastå denna rätt och icke sätta den isländska förordningen åter i kraft, byser man i Island den föreställning, att regeringen är oduglig, har brist på vilja etc. Följden häraf är, at isländarne hysa en stor afvoghet mot Danmark, en afvoghet, hvilken, som bekant, underblåses från Norge. De utkomna häftenas utstyrsel är vacker, planscherna goda och det hela lika lämpligt tor studerkammaren som salongsbordet. Uen rasande Roland af Lodorico Arioslto. Ökversatt at Carl A. Kullberg. Stockholm, P. A. Norstedt Söner. Kasta vi blicken hän öfver det sista decenniet, afslutar Dietrichson sin ötversigt af vår litteratur, skola vi so en kaotisk massa ntan framstående storheter inom Sveriges litteratur, och det är ett öde, som den delar med hela Europa, i vår, i nivelleringens tid. Men vi stå mellan tvenne tidsåldrar — här arbetas, arbetas med kraft på något nytt, som törst måste mogna, och slägtet måste, för att samla sig, eftersom det icke finner det stora hos sin samtid, gå till de gamla. De lefva i alltid minskad klarhet genom alla tider, och att tillegna sig dem, är dertör en vigtig uppgift för en nation. Synnerligt anmärkningsvärd är derför den öfversättningsilver, som under senare åren gifvit Sverige del af verldens bästa egendom, genom vpparliga, ofta makalösa öfvorsittningar. Tv det svenska språket är ett al verldens skönaste, och det har haft sina stora skalder, som bearbetat det. — soljacn är, att det låter sig skrifvas med iuthet, och att gola sorlattare genom detta språk måste kunna i öfversättningsväg prestera något ovanligt. Då vi tillämpa detta i sig riktiga omdome på Carl A. hullbergs öfversättning af Åriostos stora och herrliga skaldskapelse, hafva vi dermed endast gjort densamma rättvisa, I Kullbergs hand omformas den smaktande, mjuka italienskan med dess harmoniska välljud till en lika klangfull, hårdare men ej dträfvare metallmassa och framträder ur hans gjutsorm oftast klar och ren, tilltalande alla och fängslande äfven den, som i våra brådskarde dagar ej gerna vill gifva sig tid att genomgå c:a 800 sidor lutter poesi. Det är aldrig törsent att återupprätta en förseelse, hvarrör vi, sastän öfversättningen redan i fjor kom i allmänhetens händer, icke tveka om att nu, något sent, fusta uppmärksamheten å densamma, hvilken äfven genom en vacker, ja praktfull typografisk utstyrsel, som hedrar törläggaren, förtjenar att ha en plats bland den bildades böcker, och lämpar den sig älven särdeles väl vill en gåfra för den instundande julen. Åriosto sjelf är, såsom hans öfversättare säger, i denna dikt ilekfull, sprittande, tull ef den eldigaste fantasi, outtömlig på situatoner och törvecklingar, i hvilkas labyrintiska nät han insnärjer läsaren, under det han ycks Jo åt hans otålighet, på en gång plastisk och pittoresk, grotesk och fin, naiv och ronisk, slösande med de lyckligaste bilder, ik ech målanue i skildringar, oöfverträffad i länsande diktion och versifikatorisk virtuosi3 et— så att bekantskapen ar värd att gö