Samme Stael JCmVYAI fosnummer 10TTa4)ad a — — dessutom för natursorskaren erbjuder så stort intresse! Island, säger Paljkull. är en upp: slagen naturens bok, ett land, der jordytans ildning och ombildning försiggår i så starka orag, att några få år ofta kunna räcka till för att låta iakttagaren tydligt märka den om bildande kraftens verkningar:. Dridven ar ve tenskaplig ifver, begaf sig der hade att välja mellan Island, der Skallegqvad: I i Tidigt må smeden, som tänker gods att ega. sig res.! Vudes broder (vinden) i balgen brusar sin morgonlossang. Medan den gnistrande malmstäng kyssa Jag låter hans ande, Svangen, o muntra svesner! ovängen de starka hamrar! och Italien, der Göthe sjöng om hur drufvan glöder och orangen blommar, till det förra landet. I ett verk med ofvan tecknade titel söker nan nu lemna allmänheten en skildring a! denna sin resa omkring på våra Nordminnens samwla ö. At verket ha hbidtiills blott tvenne sätten utkommit, men redan dessa erbjuda lsaren så mycken frisk och sund näring, alt vi skynda att förorda detsamma. Flera af de anmärkningar, förf. gör i afseende på landets torhällanden, jemval på andra områden än det rent geologiska, synas oss träffande och lärorika. Han klandrar mycket det stora antalet af prester, som finnes på ön. De erhålla newml. nurigenom alla så små inkomster, att de måste sjelfva alldeles som bonden hos oss bruka sin jord, hvarat naturligen följer, att de ej kunna egna sig så mycket som sig bör åt sitt lärarekall, och ej heller kunna föregå sina församlingsbor med föredömen i afseende på renlighet, nyssning. jordens bättre skötsel m. m Uu religiös rörelse bar uppstått på lsland med anledning af isländaren Magnus Eirikssons kritik af Johannisevangeliet, hvilken väckt stort uppseende på ön. n del vilja bränna honom, andra vilja hänga honom, om icke kroppsligen så åtminstone tigurligen, andra förvåna sig öfver, att han icke bir förvis.d från Danmark, — ja, t. ex. till lSland— och så vidare. Fort. untör följande ut: drag ur tidningen ÅAslendingur, s0m bevis på, unru föga en ut vår tids vackraste egeuska per, toleransen, förmått förjuga gumla uders odium theologicum: Jag uppfordrar härmed eder, som ka kyrkas staka hornpelaro i Danmark, tagen I Guds namn kralligt emot detta satans anfall, goren dit icke met hallva matt, utan med glödande anda, dom Here rens sanna strideman, vederläsgen först med de vvmkullstötligaste bevis, som i ofvermatt äro tör handen, nenna lögnaktiga buk, lörsöken derefter att med kärlekens anda leda deane stuckars Magnus Eiriksson till att återkalla sina klokt bammanskoafoa lögner och offentligt förklara sin ånger; men kan ban icke förmås härtill, hvilket dock vore tör Lonom det lyckliknote, släppen då icke efter, förrän han är drifven ur Åker och alla exemplar at bans bok konfiskerade och brända på bal; deta är den aldra mildaste dom, ty fordomumma talte man ickett aylikt uppenbart örsök utt förderfva Guls åker, utan då hade Magnus Jelf blifvit satt in midt ibland sina böcker, hvarpa htsammans blifvit brändt. Fort. berör ärven den tor Island så ckonomiskt vigtiga frågan om upphjelpandet at sese fiske och skeppsrörelse och visar, hurn har en oklok lagstutaing vållat det djupaste inda. Isländaren, den ovlandade ättlingon at le nordiska vikingarne, älskar ej sjolitvet! Orsaken härtill är det förtryck, som de förra lanska rageringarne under åärhundraden utotvar 1 Island, då de begagnat sig at besittnigsrätten till landet, hutvudsakligen för att ned dess rika tillgångar rikta de danska köpAmderna, särdeles Köpenhamn. Genom de öreskritter om den isländska, handelns monovolisering till Köpenhamn och dermed sölande lörbud för islandingarne att sjeltva utöra sina produkter till andra länder eller sanala medu främmande folkslag, hvilka först uwtärdades under Caristian IV:s regering och dormera höllos vid makt under två arhunraden, omäjliggjordes neml. för isländingarne esittningen at däckssarlyg, emedan dessa cke kande underhållas eudast genom siske