og. tryckt hos D. F. Bonnier. 1866. — — — Ä på lösninger af en af menniskoslägtets stora kramtidsuppgisfter IIr B. kunde ba anfört ), i NR a a so . 8 Pauli bekanta sats: Jag vet på hvem jag tror, mot hvilken prof. Nielsen tyckes sätta: mitt veta har ej au göra med min tro, hvad har den venstra handen att beställa med hvad den högra gör? Dansk Litteratur. i Scar til d:r plul. Pastor Zeuthen, i anledning a hans Sendebrev OF. Tro 09 Vaden, at li. Nielsen. Denna broschyr är en ny inlaga t den stora tvisten. IIr N. nödgas i densamma försvara vetcoskapen enot ortodoxien; han skall trol. härnäst tå försvara ortodoxien mot vetenskapen, i en skritt mot Brandes. Porteilinger al Elisabeth Martens. Kjöbenhavn, Cyldendalske Boghandel. Så lyder titeln på trenne berattelser, af hvilka de tvenne första mera äro ett slags reseskizjer, under det att den sista, Den hvide Dame?, är en fin psykologisk teckning, i hvilken den episka delen ligger under tör det rent psykiska, Ställda i jemnbredd med flertalet at våra sramklatschade fruntimmersberättels r, förtjena desna danska berättelser att tramh ållas, vittnaude om estetiskt sinne och god iakttagelse. Mlolbohistorier, samlede og udgivne til Morskab og Underholdning for Unge og Game af LR Tökren. Kjöbenhavn, Fr. Wåldike. Man skulle kunna witla om mensklighetor, då man läser dessa nistorler, om man 0j visste att bakom dem sticker den gycklande Ullspegel fram. Det är ett slags ny upplaga al Tolge Tokar-, till bättre törtydligande försedd med 200 illustrationer. De 2:00 första häftena ha utkommit, och ingen skall genomläsa dem och kunna torneka sig halva ått ett godt skratt, Af Vorlallanher af Hadrelandets JIistorie, ved Fr. Barsod, har sjuude nattet kommit oss tillhanda, hvilket går ull Kristian II:s sängslande. Breve til och frå F. C. Sibbern. Udgivne ur C. N. L. Mynster. I. 1I. h)öbenhavu, Gylsendalske BÖognandel. Det är en egendomlig luft, som slar emot oss vid genomlasmngen af dessa bref. Man tycker sig nustan untrada : en verld, som har mycket at antikens lugn, sornojat at en nyare uds humamtet och kristliga stämning. Och tornam man icke en i dessa bret s:unuom . orhar klägan Over uen stolmiga tid, uvari man atven då lelde, omot den lugnare epok, som föregätt, skulle man vara trestad att wo, det ucernas ström då gick i het andra taror an nu, jemn och lugn eRande ig han mot sit utlopp. Sibbern sjelf träder tram som en i nögsta grad angenam och ulltalande karakter, en ädel och värdig kumpo 101 den Human tetens idö, han, lika mycket alskad som urad, satt som valspråk på sitt sköldemärke. I den förra delen natva vi funmt oss mest tilltalade af bretven från biskop PaludanMuller. den nuvarande store skaldens tar, hvilken, fastän prelat, dock öppet och ädel anda tager ull orda för den andliga utvecklingen inom den protestantiska kyrkan! Så i. ex. säger han: Hos Luther fanns och i den äkta protestantismen ligger — förenad med en stadse oföränderlig och brinnande känsla för det heliga — en ständig tendens till undersökning af beyreppen och deras vrund, således till deras omändring och förbättring. Protestantismen är derför icke eu alslutadt, utan ert evigt fortskridande verk, och om retomatörerna hade baskat, att de efterkomman le elågtena skulle tförbhfva stående vid doerns meningar genom alla sckler, så bade de i denna önskan söruomit sig sjelfva och sitt eget verk, sitt affall trån katoheismen. Vi hade då endast ombytt palve, och satt en luthersk oselbarhet i st. s. en paflig. IIuru motsägande! Man vill binda var ande i lutherska bojor, och likväl var Luther — 5å långt han än var skiljd fran att vara en fritänkare i detia ords odiösa mening — helt visst en mycket fri tankare, en obeskritligt stark ande, ej undergafven något menskligt anseende, endast sanningens makt. — Iledendomen hade sina mysterier), der de invigda nårde anda och hjerta med renare och vårdigare begrepp, än olkbrron erbjöd dem, och der ne religiösa myterna erböll en högre betydelse. Utan att tro, det kristendomen bor de ha dybka inrättningar, tänker jag likväl på, att Jesus undervisade sitt hlla sällskap af de tolf annorlunda än folket, Mamb. 13, 10, 11 ff it. v. 34 — ja,