varande lifsupygift att besvara frågor om familjen Dane lika mycket som att splitsa metspöt. Arfvingen, äldste sonen är i Paris. Han är begifven på nöjen och lifvet på kontinenten roar honom. — Äro bröderna fortfarande oense? — Ja de äro och skola alltid forbli det. — Något gräl om förmögenheten, eller hur? — Missnöje, icke gräl. Det skulle kuuna bli gräl också ifall detta kunde ändra sakernas beståvnde förhållanden, men det gör det icke. De mindre vänliga känslorna hysas dock icke af kaptenen, jag vill gifva honom rätt deri: felet är äldste sonens. — Det vistas en ung dam på slottet? återtog främ lingen efter en paus, men jag har glömt bort hennes namn. — Adelaide Errol, blef svaret gifvet med samma köld i ton och sätt; men denna gång höjde den unge mannen på ögonen och betraktade sjömannen. En yr skotsk tös, har ni kanske hört henne kallas, ty det är s som Danegheld benämner henne. — Jag har hört henne kallas en engel, hvarken mer eller mindre, svarade sjömannen. — Jaså, yttrade den andre och hans mörka ögon voro fästade på sjömannen liksom ville han läsa tvärs igenom honom, — om ni har hört det vill jag slå vad att det ir af ingen annan än Harry Dane. — Af William Dane. — William Henry; det är alldeles detsamma. Vi dubba honom till Harry här. Den gamle lorden tycker