nen i Rom, kan hon atminotone utöfva sitt nit på sina undersaters bekostnad, och hon tyckes besluten att viuna himlen genom att göra det under hennes välde stående landet till ett helvete, så vidt det vansinnigaste tyranni kan förma uttänka. Vi tala mycket allvarligt och med full överläggning, och vi onska att hvar och en må uppskära hvad han utoar, och vi säga derfor, att det är drottningen af Spanien sjelf som herrskar och styr; att det onda utgår från henne allena och att hennes rådgifvare äro män af hennes eget fria val. Vi veta, huru hon för tolf månader sedan icke gaf Big någon ro, förrän hon genom en följd at hofintriger, värdiga Orienten, skaffat sig af med ODonnell, hvilken, sa klen han än var, dock var för god, för upplyst och framatskridande för henne, och dessutom hade en egen vilja samt höll henne i rukt, och förräu hon i sitt råd inkallat Narvaez, som går och gäller i sitt eget land för en gentleman, men i hvars tolje finnas alla Spaniens onda andar, män af blod och mörker, fienderna i tuppfjädershatt och galloner, i munkhatt och kåpa. Sedan Narvaez och Gonzales Bravo upprättat en styrelse efter drottningens eget sinne, har en dödstystnad lägrat sig öfver det terroriserade Spanien. Den inhemska pressen, god, dålig eller likgiltig som den var, är ytterligt sorintad. Skriftställare alskickas i hopar till straffkolonierun och tillochmed sådana hossa mma organer för den allmänna opinionen, som undgått undertryckande, äro underkastade den mest trukasserande censur. Ordningen har ou kommit oll utländska tidningar, hvilkas införande bindras vid gränsen. Befriad från all besvärlig kritik, fortskrider drottningens regering sålunda i sitt värt att Årädda samsundet. Skolor och universiteter Åresormeras. Den enda grunden för all kunskap skall vara katekesen. Kyrkan tillåtes upprätta den oinskränktaste och mest förkrossande kontroll öfver hela vidden at mensklig forskning. Då maohamedismen öfvergaf Spanien qvarlemnade den sin smak för inskränkta formler: Det finnes ingen Gud utom Gud, och pålven är hans profet7Den uppvåxande generationen i Spanien förqväfves inom denna intellektuela rustning. I afseende på det redan uppvuxna slägtet, sortrampas det af presten och soldaten. Gör blott en kort stunds promenad kring Madrids gator och ni skall fa se, hvilken vilddjurshåla drottningens regering menar sig skola tämja. Vid hvarje steg möter ni patruller at 8 k. borgorligt garde?, råa sällar med de dystraste blickar, beväpnade till tänderna med gevär och bajonett, revolver och sabel. Vid hvart tredje hus har ni en barrack; drottningen sjelf, hennes barn, ammor och barnpigor begifva sig aldrig utom palatset utan rasslet al en half sqadron kyrassierer lore och efter deras vagnar. I landets angelägenheter är det ännu värre. Reformen utstrackes nu till provinsoch municipalkorporationerna. Magist:aterna upplösas. Med den lokala sjelfstyrelsen är det slut. Magistraterna skola göras till en lika bedröflig parodi på en folkrepresentation som cortes i Madrid äro det. Sådan är landets ställning under detta det 33:dje året af Isabella II:s regering, och ingen kan undra öfver, att en regering, som grundats på ett sådant system, bäfvar tillbaka för dagsljuset och söker tysta ned alla utlåggn ngar deraf hemma och borta. Vi kunna känna djupt och allvarligt för det spanska folket, ty det ar en tapper och tålig race af naturen helt säkert egnad för ädlare mål. Men den tid är förbi, då en nations öde kunde med något gagn influeras antingen genom handling eller ord utifrån. Huru mycken bådo aktiv och spekulativ sympati skänktes ej åt Spanien vid den tid då mörkrets makter och Don Carlos ansågos hafva uppställt sig mot insantinnen Isabella och ljusets englar, Huru många ädla lif från ala trakter al det liberala Europa offrades icke, för att sanktionera den obilliga handling, genom hvilken konung Ferdinand beröfvade sin broder bans forstsolslorätt! Sjeltva luften är förgiftad af ruttenheten från denna bourbonska slågt. Franska regeringen känner sig illa till mods häröfver, säges det. Kejsaren skall hafva uttalat sig skarpt inför den spanska gesandten i Paris. Man iruktar att möjligen de revolutionära rörelser, som måste häraf tölja i Spanien, kunna utöfva en viss återverkan på de missnöjda inom sjelfva Frankrike. Rörande den ofvan antydda märkliga brytningen i Amerika, hvars följder visa sig alltmera vidt utseende, skrifver en korresp. derifrån, efter det han detaljeradt utgången at valen: I betraktande at kampens storhet, båda partiernas visade allvar, och det stora maskineri presidenten satt i gång, är det för honom ett förfärande nederlag och skall, genom att föranleda en ny radikal seger i Newyork uti November, sitta de radikala i stånd att utföra alla de hotelser de framställt mot presidenten. Frågan är nu: Hvad skall presidenten göra? Modlösa och till en viss grad demoraliserade genom sitt nederlag, äro demokraterna nu alldeles ur stånd att hjelpa honom, och många veckor skola gå till ända, innan de återfå sin spänstighet och sitt mod. Han har nu emot sig ett bittert och hänsynslöst parti, hvilket anser honom för förrädare och renegat och utöfvar kontroll öfver hvarje Nordstat. I December skall kongressen sammanträda med en genom medvetandet af sogren stegrad bitterhet. En anklagelseakt och sannolik afsättning från hans höga befattning stirrar mot Andrew Johnson, och hvad det olyckliga Södern angår, hvars elände han sökte mildra, kan omöjligen någon anticipera de olyckor, som man har i beredskap för detsamma. Presidentens blifvande väg synes omgifven med faror, men han skall möta dem med mod och strida, så länge han förmår. Många at hans vänner, isynnerhet sådana republikaner, som understödja hans politik, uppmana honom att förlika sig med de radikala och understödja deras förslag till ändring i författningen. Fastän han lyssnar till dem, har han ännu icke antydt sitt slutliga val, och man har begagnat sig af denna ovissa ställning till att utsprida en berättelse, som är väl egnad att låta folket tro, det han haft en revolution i tankarne. Det har sagts,