att det ännu finnes qvar en hop, om ock tå talig, hvilken finner nöje i att på dylikt sätt vilja göra skäl för namnet glada studenter.l Det är en qvarlefva från den gamla tiden — den gamla godar tiden, som kanske någon skulle vilja säga — men det är att hoppas att denna qvarlefva, detta dumma sätt att visa sig glad, snart nog skall upphöra att existera och endast tortletva i minnet eller en och annan gång dyka upp i berättelser från flydda uder-. Man kan nog visa sig vara en iglad student på annat satt, än att, som det tor några är tillbaka rätt mycket brukades, at ren pojkaktighet aflytta fonsterluckor och sedan med möda slapa dem ner till ån, för att låta dem gå all verldens väg. Man kan vara glad student), utan att benöfva stryka genom gatorna under vilda rop och skran, antastande de mötande och ställande ull gurge! och krakel hvar som helst, isynnerhet på torget. Den som på första sättet visade sig vara glad kallades fonsterluckhatare; den äterigen som på senare viset ådagalade sin glädjekallades tör Thorgny — torg-gny). De torra ha försvunnit; af det senare slaget ha vi nagra stycken qvar, men de tröttna nog ätven dessa. Men det var sräga om polisen! — Ja, väl. Det var under den gamla tiden, då studenterna lefde nägot builersamt om nätterna, som polisen fick vana med att ötverse och blunda tör allting; ty man ville så ogerna ställa till obehag och trakasserier tor nagra skamtsamma upptägs skull. Polisen blot allt mer och mer härdad, den blet både blind och döt, och slutet olef att vi singo en polis sadan som den nuvarande. Studenterna upphörde att bråka, (enskilda undantag gora icke regeln!) gesällerna och dylika personer uppträdde i stället; men polisen? Ja, den ar nu sa forsoflad, så törblinaad och stendof, av den ingenting marker; den tror i sin ljufva oskuld att allt är, som sig bör vara, som det alltid har varit, och derför låter den det också vara som det är. — Lyckliga polis, sot sött! Tillståndet 1 staden år, som sagdt, särdeles betänkligt och oroväckande. Jag känner tillochmed personer, som yitrat sig ämna resa härifrån, såtramt ingen törändring intrader, på det att de måtte kunna rå sotva om nätterna utan några farhågor. Man vägar sig knappt ut om qvällarne, sedan mörkret inträdt, och skulle man händelsevis befinna sig. ute vid den tiden, så skyndar man sig fort nog hem, fruktande att vid hvarje steg anhållas at någon bravo, icke af den der kända typen i slängkappa och slokig batt, utan en at våra akta svenska i trasig rock och kippande skor. Jag vet personer, som anses vara ganska modiga, hvilka ej ge sig ut i mörkret, utan att vara försedda med laddade pistoler, och jag skulle kunna namnge en person, hvilkea antastades i sjelfva Carolinabacken at tvenne karlar, men hvilka funno för godt att skyndsamt laga sig undan, då han visade dem en revolver. Detta låter nå got öfverdrifvet, men det är dock ett faktum. Möjligen äro dessa smygande ogerningsmän icke många till antalet, men den allmänna törskräckelsen gör att man i hvar och en illa klädd mansperson ser en sådan der misstänkt figur och man vill gerna i alla hans rörelser upptäcka något fientligt och illasinnadt. Säkerligen skulle många at de kring löpande historierna reduceras till noll och af ingen betydelse, säframt man icke i sin förskräckelse ölverdrefve allt och uttydde allt tili det värsta. Men tillräckligt många stå doch qvar, hvilkas verklighet man icke kan betvifla, för att väcka allvarliga bekymmer och tarhågor. Det må nu vara nog ordadt om denna saken; jag vill hoppas att jag i mitt nåsta bref skall kunna ge några angenämare underrättelser rörande den; ty det vore alltför ruskigt, om detta tillstånd skulle tortfara någon längre tid. Våra båda tidningar göra hvad de kunna, för att ruska upp polisen och få den att vidtaga några krattigare åtgär der till ofogets hämmande. Få se, hur de lyckas! Ni har er redan bekant, att en inbjudning från Stockholm hit ingått, för att få Upsalasången att medverka vid den stora konserten i Industripalatset till förmån för Molinska fontänens gjutande i metall. Här har enskildt ordats mycket för och mycket mot att antaga inbjudningen, men ja-herrarne hu dock segrat. De, som afstyrkte förslaget, gjorde detta endast i den tron, att Upsala